filmtips: Urban Roots
dokumentär om hur Detroit använder övergivna tomter och områden för urban odling!
onsdag 27 februari 2013
http://www.forskning.se/planeten/index.html?lang=swe&nodeId=3510
Här är en länk till en rolig sida som kan vara inspiration för vår egen..?
Här är en länk till en rolig sida som kan vara inspiration för vår egen..?
Social resiliens - kunskap,
kommunikation och flexibilitet (010122)
Det är inte bara naturen som måste kunna anpassa sig till olika typer av störningar. Även mänskliga samhällen måste hantera plötsliga förändringar. Därför behövs social resiliens.
Ett socialt system som är resilient, är ett samhälle som har en god förmåga att överleva olika typer av förändringar, till exempel politiska, sociala, och naturliga störningar. I den här artikeln diskuteras störningar från naturen, till exempel skogsbränder, minskande fiskbestånd och misslyckade skördar. Till skillnad från ekologisk resiliens (se Bygga resiliens – behövs det?) så kan man säga att social resiliens har ett slags medvetande. Vi människor kan planera och fantisera om hur vi vill att framtiden ska se ut. Vi kan välja att förändra olika strukturer och funktioner i våra samhällen. Vi kan också försöka förutsäga olika typer av störningar. Det här medvetandet gör att vi aktivt kan bygga upp en social resiliens som ökar våra chanser att överleva i den föränderliga omgivning vi lever i. När en ödeläggande brand, uteblivna fiskfångster, eller en insektsangripen skörd plötsligt drabbar oss har vi ett val[1]. Ska vi vänta och se vad som händer? Ska vi försöka återgå till det gamla ekosystemet och plantera nya träd, odla mer fisk i akvakultur, hälla ut ett annat insektsgift? Eller ska vi acceptera att naturen har förändrats och försöka anpassa oss till den nya situationen genom att flytta, minska fisket eller byta gröda[2]? Inget av alternativen är alltid rätt, inget är alltid fel. Det finns inget facit. Men för att snabbt kunna välja det alternativ som verkar bäst för tillfället, är det viktigt att ett samhälle är flexibelt och har en god bild av hur naturen ser ut och fungerar. Eftersom naturen är dynamisk och ständigt förändras, måste den här kunskapen om ekosystemen uppdateras regelbundet. Samhället måste dessutom se till att den här ekologiska kunskapen sprids från en samhällsnivå till en annan, så att den som ska ta ett beslut också har tillgång till den information som behövs om situationen. Till exempel, både Fiskeriverket, länsfiskekonsulenten, och fiskaren tar beslut som påverkar fisket och bör alla ha god kunskap om snabba och långsamma förändringar i naturen. Fiskaren, å ena sidan, som varje dag iakttar hur fiskbestånden varierar kan informera länsfiskekonsulenten om olika lokala förändringar i naturen, som i sin tur informerar Fiskeriverket. Fiskeriverket å andra sidan, har förmodligen en bättre överblick över hela regionen och kan föra vidare den mer storskaliga informationen så att den också når fiskaren. Med hjälp av ekologisk kunskap, kommunikation och flexibilitet ökar ett samhälles förmåga att både anpassa sig efter naturens variationer och bygga upp ekologisk resiliens[3]. Utan ekologisk resiliens finns det ju ingen social resiliens! Social resiliens ökar alltså möjligheterna för våra barnbarn att utvecklas, leva väl och njuta av friska ekosystem i framtiden.
Läs också mer om att bygga upp samhällen och ekosystem som är resilienta mot störningar i naturen med hjälp av "adaptive management".
Det är inte bara naturen som måste kunna anpassa sig till olika typer av störningar. Även mänskliga samhällen måste hantera plötsliga förändringar. Därför behövs social resiliens.
Ett socialt system som är resilient, är ett samhälle som har en god förmåga att överleva olika typer av förändringar, till exempel politiska, sociala, och naturliga störningar. I den här artikeln diskuteras störningar från naturen, till exempel skogsbränder, minskande fiskbestånd och misslyckade skördar. Till skillnad från ekologisk resiliens (se Bygga resiliens – behövs det?) så kan man säga att social resiliens har ett slags medvetande. Vi människor kan planera och fantisera om hur vi vill att framtiden ska se ut. Vi kan välja att förändra olika strukturer och funktioner i våra samhällen. Vi kan också försöka förutsäga olika typer av störningar. Det här medvetandet gör att vi aktivt kan bygga upp en social resiliens som ökar våra chanser att överleva i den föränderliga omgivning vi lever i. När en ödeläggande brand, uteblivna fiskfångster, eller en insektsangripen skörd plötsligt drabbar oss har vi ett val[1]. Ska vi vänta och se vad som händer? Ska vi försöka återgå till det gamla ekosystemet och plantera nya träd, odla mer fisk i akvakultur, hälla ut ett annat insektsgift? Eller ska vi acceptera att naturen har förändrats och försöka anpassa oss till den nya situationen genom att flytta, minska fisket eller byta gröda[2]? Inget av alternativen är alltid rätt, inget är alltid fel. Det finns inget facit. Men för att snabbt kunna välja det alternativ som verkar bäst för tillfället, är det viktigt att ett samhälle är flexibelt och har en god bild av hur naturen ser ut och fungerar. Eftersom naturen är dynamisk och ständigt förändras, måste den här kunskapen om ekosystemen uppdateras regelbundet. Samhället måste dessutom se till att den här ekologiska kunskapen sprids från en samhällsnivå till en annan, så att den som ska ta ett beslut också har tillgång till den information som behövs om situationen. Till exempel, både Fiskeriverket, länsfiskekonsulenten, och fiskaren tar beslut som påverkar fisket och bör alla ha god kunskap om snabba och långsamma förändringar i naturen. Fiskaren, å ena sidan, som varje dag iakttar hur fiskbestånden varierar kan informera länsfiskekonsulenten om olika lokala förändringar i naturen, som i sin tur informerar Fiskeriverket. Fiskeriverket å andra sidan, har förmodligen en bättre överblick över hela regionen och kan föra vidare den mer storskaliga informationen så att den också når fiskaren. Med hjälp av ekologisk kunskap, kommunikation och flexibilitet ökar ett samhälles förmåga att både anpassa sig efter naturens variationer och bygga upp ekologisk resiliens[3]. Utan ekologisk resiliens finns det ju ingen social resiliens! Social resiliens ökar alltså möjligheterna för våra barnbarn att utvecklas, leva väl och njuta av friska ekosystem i framtiden.
Läs också mer om att bygga upp samhällen och ekosystem som är resilienta mot störningar i naturen med hjälp av "adaptive management".
[1] Gunderson L. H.
2000. Ecological Resilience – in Theory and Application. Annu. Rev. Ecol. Syst.
31: 425-39
[2] Locke, C., Adger,
W. N., and Kelly, P. M. 2000. Changing Places. Migration’s Social and
Environmental Consequences. Environment, 42 (7): 24-35.
[3] Adger, W. N. 2000.
Social and Ecological Resilience: are they related? Progress in Human Geography
24 (3): 347-364.
(010122)
(010122)
torsdag 21 februari 2013
Russ Ackoff om systemtänkande
Russell L. Ackoff. Nedanstående klipp är en retoriskt briljant sammanfattning på knappa tolv minuter av systemtänkandets nödvändighet. Sammanfattningsvis: de ingående delarnas kvalitéer säger ingenting om helhetens kvalitéer - det är relationerna mellan delarna och relationerna mellan delarna och helheten som är avgörande för ett systems kvalitéer och funktionsförmåga. Ett system kan inte kvalitetsutvecklas genom att rätta till defekter i systemets delar (delsystemen). Systemutveckling måste vara fokuserad på vad vi vill ha, inte på att rätta till sådant vi inte vill ha.
Och vad vill vi egentligen ha? Att avgöra det förutsätter enligt Russ Ackoff, att vi arbetar likt arkitekter och ritar systemet (huset) först, därefter i en växelverkan rör oss till de olika delarna (rummen, funktionerna) och utformar dessa. Om vi under skissandet upptäcker att ett rum kan förbättras kan vi göra det, men bara om det samtidigt förbättrar huset som helhetssystem.
Russ Ackoff konstaterar också att det är många resor bättre att göra rätt sak dåligt än att göra fel sak bra. Ackoff använder massbilismen som exempel på detta: Vi kan bli aldrig så bra på att bygga fantastiska bilar, bilen är fortfarande en förödande uppfinning.
Se det korta föredraget här:
Russ Ackoff var systemteoretiker och organisationsutvecklare (bland annat vid Bell Laboratories) och under flera decennier ledare för the Social Systems Sciences Program vid University of Pennsylvania.
Ett av Ackoffs många intressanta begrepp "purposeful systems" (ungefär: målmedvetna system) som relaterar systemtänkande till mänskliga beteenden.
Ett målmevetet system...
Och vad vill vi egentligen ha? Att avgöra det förutsätter enligt Russ Ackoff, att vi arbetar likt arkitekter och ritar systemet (huset) först, därefter i en växelverkan rör oss till de olika delarna (rummen, funktionerna) och utformar dessa. Om vi under skissandet upptäcker att ett rum kan förbättras kan vi göra det, men bara om det samtidigt förbättrar huset som helhetssystem.
Russ Ackoff konstaterar också att det är många resor bättre att göra rätt sak dåligt än att göra fel sak bra. Ackoff använder massbilismen som exempel på detta: Vi kan bli aldrig så bra på att bygga fantastiska bilar, bilen är fortfarande en förödande uppfinning.
Se det korta föredraget här:
Russ Ackoff var systemteoretiker och organisationsutvecklare (bland annat vid Bell Laboratories) och under flera decennier ledare för the Social Systems Sciences Program vid University of Pennsylvania.
Ett av Ackoffs många intressanta begrepp "purposeful systems" (ungefär: målmedvetna system) som relaterar systemtänkande till mänskliga beteenden.
Ett målmevetet system...
...is one which can produce the same outcome in different ways in the same (internal or external) state and can produce different outcomes in the same and different states. Thus a purposeful system is one which can change its goals under constant conditions; it selects ends as well as means and thus displays will. [...] Any human-created systems can be characterized as "purposeful system" when its "members are also purposeful individuals who intentionally and collectively formulate objectives and are parts of larger purposeful systems."Andra karaktärsdrag för ett målmedvetet system enligt Ackoff (enligt wikipdedia):
- A purposeful system or individual is ideal-seeking if... it chooses another objective that more closely approximates its idea.Ackoffs beskrivningar av olika typer av system utvecklas här.
- An ideal-seeking system or individual is necessarily one that is purposeful, but not all purposeful entities seek ideals.
- The capability of seeking ideals may well be a characteristic that distinguishes man from anything he can make, including computers.
torsdag 14 februari 2013
Förslag på upplägg av "boken"
Förslag teoribakgrund:
- Vilka är vi? ” Det här är ett experiment på en arbetsprocess…
- Varför tycker vi det här är viktigt? Vi vill undersöka om vi har möjlighet att bli mer
kreativa och komma längre om vi använder oss av resiliensperspektivet för att
uppnå hållbarhet inom olika områden.
- Hur har andra beskrivit resiliens? Här skriver
vi en sammanfattning av vår lilla studiecirkelkunskap, rita upp eller lista
analysmetoderna.
- Vilka av de här delarna är viktigast för våra
yrkesområden? (våra projekt?) Eventuell
rangordning av testa analysmetoden
och se om den behöver anpassas för att passa oss.
Testa att göra en analys på ett eller flera befintliga projekt för att utvärdera hur det funkar.
Några saker vi tänkt på som skulle kunna gälla arkitektur och resiliens som designverktyg eller mönster:
TID: hur utvecklas förslaget över tid, tänka lite mer i scenarion
TÄNKA I SEKVENSER: vad ska göras och när? Hur långt kan/ska lösningen utvecklas?
FÖRVALTNING: hur kan vi som arkitekter ta tillvara på de initiativ och de verksamheter som finns på plats? Hur blir förvaltningen resilient, vad händer om finansiering upphör, vilka alternativ finns då?
ÖPPENHET: Hur skapar man inbjudande miljöer där alla är välkomna och många olika sorters människor kan känna sig hemma?
HUR FÖRSTÅR MAN SIN KONTEXT (det här är väl mer klassisk planering)
VILKA BEHÖVER INVOLVERAS, HUR LÅNGT STRÄCKER SIG VÅR KUNSKAP OCH VÅRT ANSVAR SOM PLANERARE?
HUR BYGGER VI UPP DIVERSITET?
VAD ÄR DET VI SKA GÖRA RESILIENT?
Ett sätt skulle kunna vara att vi går igenom de här olika rubrikerna och illustrerar dem med olika exempel, hur har våra yrkesområden hanterat dessa förut? Vad ska läggas till? - Olika aspekter av resiliens (våra projekt) alla använder den gemensamma analysmetoden i alla
fall som en del av projektet.
- Utvärdering av våra projekt
måndag 4 februari 2013
PM 6: Ekobyn Understenshöjden
With initatives from a private future resident for the residential area in 1990, mainly completed in 1995.
Main idea: A way of living and building close to nature, healthy and environmentally friendly without burdening earth’s natural resources nor producing too much waste. Social sustainability and participation in planning, building and managing is as important as the ecological issues.
Living close to nature in a unrban context (Björkhagen 3km from Stockholm). In close proximity to public transportations and services.
Planning and construction was conducted in a democratic process including the future residents, HSB, SMÅA-hus and the city of Stockholm. The process became considerably longer, and partly complicated, compared to a conventional housing project.
Objective to have low rent and operating costs. One or two storey rowhouses, 44 households
Community Thinking
Designed resources
Throughout the construction of Understenshöjden, natural building material as wood, brick, bricktiles, vitriol, linseed oil paint etc. have been utilized both for ecological and aesthetical reasons. Well-designed and proportioned details, finishes both interior and exterior has been a priority. Sensorial and tactile experiences are important for maintaining a certain level of belonging and taking care of the commons. Examples of environmentally friendly technical solutions implemented in Understenshöjden are heating by solarpanels (water), district heating, and pellet heating, and local biological sewage management with urinseparating toilets, ponds etc. (but finally connected to the municiaplity system), and recycling and composting of waste.
Social resources
Community thinking permeates the entire fabric of the social lifestyle of Understenshöjden. For example the creation of a common facility which permits social gatherings as dinner parties and children’s activities. The residents have themselves the responsibility for maintenance and administration and social activities, which is carried out via groups of residents. To facilitate a locally rich life, the school has a key social role, in providing a naturally occuring meeting node. The community wish to attain opportunities to work from home and locally in Understendhöjden. Car pools, sharing of e.g. gardening equipment etc strengthens the sense of community. The importance of long perspectives and therefore sustainable solutions creates a sense of responsibility and belonging that manifests throughout all levels of Understenshöjden.
Economical resources
JAK-loans, implementing a high level of saving compared to the size of the loan, allowed for a low interest. Possible to affect initial invesment cost by applying to one of three levels of auto-construction. Long life and low maintenance buildingmaterials and finishes. Thanks to shared maintenance of the neighbourhood individual household costs are kept down. Shared resources.
Biological resources
Understenshöjden is located in very close proximity to the Nacka nature reserve, which is used for recreational activities, play, swimming etc. The immediate surroundings of the houses offer courtyards, terraces, cultivation and common greeneries. Each household also has its own patio and private garden. The biological resources not only have aesthetical and recreational functions but also function as wind and visual barrier.
Solutions and technical details
All the future households had 1 hour each with the architect Bengt Bilén to make adjustments in their plan. All the houses had a standard plan and then each household could choose to buy alternative solutions as interior details, technical solutions as floor heating etc., higher ceiling etc...
Solutions that were general for the whole are not as common as in traditional housing were, except the choice to only have natural building materials was the brick bathroom. It is the same way of building “wet” rooms as before the 1960’s when no plastics were used in the construction. Since the brick can absorb a certain amount of humidity, it’s suitable in humid rooms and if it is connected to the ground it can conduct humidity out of the construction. The municipality didn’t allow and the brick construction to continue to the ground so it was finally positioned on plinths. The construction company didn’t believe in it neither so the floor construction of the bathroom were finally built as a traditional bathroom floor with plastic (Eubit) to block humidity.
Even though large windows would increase heating costs, the esthetical and functional reasons why to have large windows were more important.
Similiar projects
The eco-village Hällen in Hågaby outside Uppsala is a very similar project. They have also their own small supermarket for example which they run and in which they are obliged to spend a certain amount every month. Its location on the countryside also allows a larger extent of self-sufficiency considering food production and they have more common green areas.
Main idea: A way of living and building close to nature, healthy and environmentally friendly without burdening earth’s natural resources nor producing too much waste. Social sustainability and participation in planning, building and managing is as important as the ecological issues.
Living close to nature in a unrban context (Björkhagen 3km from Stockholm). In close proximity to public transportations and services.
Planning and construction was conducted in a democratic process including the future residents, HSB, SMÅA-hus and the city of Stockholm. The process became considerably longer, and partly complicated, compared to a conventional housing project.
Objective to have low rent and operating costs. One or two storey rowhouses, 44 households
Community Thinking
Designed resources
Throughout the construction of Understenshöjden, natural building material as wood, brick, bricktiles, vitriol, linseed oil paint etc. have been utilized both for ecological and aesthetical reasons. Well-designed and proportioned details, finishes both interior and exterior has been a priority. Sensorial and tactile experiences are important for maintaining a certain level of belonging and taking care of the commons. Examples of environmentally friendly technical solutions implemented in Understenshöjden are heating by solarpanels (water), district heating, and pellet heating, and local biological sewage management with urinseparating toilets, ponds etc. (but finally connected to the municiaplity system), and recycling and composting of waste.
Social resources
Community thinking permeates the entire fabric of the social lifestyle of Understenshöjden. For example the creation of a common facility which permits social gatherings as dinner parties and children’s activities. The residents have themselves the responsibility for maintenance and administration and social activities, which is carried out via groups of residents. To facilitate a locally rich life, the school has a key social role, in providing a naturally occuring meeting node. The community wish to attain opportunities to work from home and locally in Understendhöjden. Car pools, sharing of e.g. gardening equipment etc strengthens the sense of community. The importance of long perspectives and therefore sustainable solutions creates a sense of responsibility and belonging that manifests throughout all levels of Understenshöjden.
Economical resources
JAK-loans, implementing a high level of saving compared to the size of the loan, allowed for a low interest. Possible to affect initial invesment cost by applying to one of three levels of auto-construction. Long life and low maintenance buildingmaterials and finishes. Thanks to shared maintenance of the neighbourhood individual household costs are kept down. Shared resources.
Biological resources
Understenshöjden is located in very close proximity to the Nacka nature reserve, which is used for recreational activities, play, swimming etc. The immediate surroundings of the houses offer courtyards, terraces, cultivation and common greeneries. Each household also has its own patio and private garden. The biological resources not only have aesthetical and recreational functions but also function as wind and visual barrier.
Solutions and technical details
All the future households had 1 hour each with the architect Bengt Bilén to make adjustments in their plan. All the houses had a standard plan and then each household could choose to buy alternative solutions as interior details, technical solutions as floor heating etc., higher ceiling etc...
Solutions that were general for the whole are not as common as in traditional housing were, except the choice to only have natural building materials was the brick bathroom. It is the same way of building “wet” rooms as before the 1960’s when no plastics were used in the construction. Since the brick can absorb a certain amount of humidity, it’s suitable in humid rooms and if it is connected to the ground it can conduct humidity out of the construction. The municipality didn’t allow and the brick construction to continue to the ground so it was finally positioned on plinths. The construction company didn’t believe in it neither so the floor construction of the bathroom were finally built as a traditional bathroom floor with plastic (Eubit) to block humidity.
Even though large windows would increase heating costs, the esthetical and functional reasons why to have large windows were more important.
Similiar projects
The eco-village Hällen in Hågaby outside Uppsala is a very similar project. They have also their own small supermarket for example which they run and in which they are obliged to spend a certain amount every month. Its location on the countryside also allows a larger extent of self-sufficiency considering food production and they have more common green areas.
PM 5: "Det lilla grannskapet"
”Det lilla grannskapet – Gårdar, trapphus & socialt liv” (2007)
av Sören Olsson (sociolog), Gerd Cruse Sondén (arkitekt), Marianne Ohlander (etnolog), Centrum för Byggnadskultur (Chalmers och GU), Göteborg.
Ett tvåårigt forskningsarbete om människor, miljö och funktioner närmast den egna bostaden.
Nio grannskap (flerbostadshus), undersöktes genom analys av den fysiska miljön och berättelser från de boende och fastighetsskötare, uppsamlat genom intervjuer. Relationen mellan den arkitektoniska utformningen och upplevd trygghet, grannsämja och mänskliga relationer.
Kapitel 2
Studieobjekten bestod av:
Gamla gården, centrala Göteborg. Före detta landshövdingehuskvarter.
Jugendhuset, centrala Göteborg. Stenhuskvarter.
Storgården, halvcentralt läge. Landshövdingehuskvarter.
Folkhemshuset, förort. Friliggande hus utan avgränsad gård.
Höghus 1, förort. Punkthus på rad.
Höghus 2, förort. Punkthus på rad utefter offentligt gångstråk.
Låghusen, förort. Lamellhus parvis i rader.
Fina gatan, centrala Göteborg. Nybyggt stenhus utefter offentligt stråk och gata i gammalt stenhuskvarter.
Nya huset, centrala Göteborg. Före detta landshövdingehuskvarter.
Kapitel 3
Ett dominerande förhållningssätt:
”En utgångspunkt i vår studie har varit frågan: Vad i grannskapet tycker människor är viktigast? (...) De svar vi fått har en betydande variation men det är utan tvekan en typ av förhållanden – grannar och relationen till grannarna – som uppfattas som mycket viktigt. Av de 99 som vi intervjuat säger 35 att grannarna är det viktigaste. 34 uppger både grannar och någon annan fråga – som t ex skötsel, utseende eller att det finns en fungerande gård. 10 pekar ut enbart icke-sociala frågor som det viktigaste medan resten (12) inte kan eller vill peka ut något speciellt förhållande som särskilt viktigt (kan t ex innebära att man säger att allt är lika viktigt). Till det ovanstående kan också läggas att de 8 personer i vår undersökning som uppger att de trivs dåligt med sitt boende alla menar att grannarna är det stora problemet. (…) Det är också känt från andra undersökningar att störningar och grannkonflikter har stor betydelse både för trivsel och för benägenhet att byta bostad. I miljonprogrammets problemområden har störningar, dålig trygghet i bostadsområdet och missnöje med grannarna haft största betydelsen för att folk flyttar och för att områdena destabiliseras (Se t ex Carlén och Cars 1990). Dåliga relationer till grannar är uppenbart något alla är medvetna om som ett mycket besvärligt problem – och goda grannar uppfattas som en stor tillgång.” (s. 35)
”Den svaga gemenskapen kräver insatser av grannskapets medlemmar för att fungera, och insatserna måste till viss del vara gemensamma eller åtminstone ömsesidiga.” (s. 48)
Många boende pratar om en tydlig åtskillnad mellan det egna privatlivet och grannskapet där ytterdörren är en tydlig gräns. Man vill bevara privatlivets och familjens trygga näste, samt kunna vara oberoende och kunna välja själv gemenskapen. Önskemål som ofta upprepas:
1. Viktigt att veta vilka som bor i huset. Vara känd.
2. Kunna röra sig i en trivsam social miljö där de möter andra människor som accepterar dem och bemöter dem positivt. Man vill bli sedd, hälsa, kunna prata lite grann och ha trevligt när man träffar grannarna. 3. Folk är beredda att hjälpa sina grannar och vill ha möjligheten att själv få hjälp.
4. Bra om man tillsammans kan lösa problem som uppstår i grannskapet och har kontroll över vad som händer i närmiljön.
"Weak ties", förklarat begrepp i "The strenght of weak ties" av Mark Granovetter, framhåller att svaga band – när folk känner varandra på ett relativt ytligt sätt, är en viktig funktion i samhället och för enskilda. Han framhåller att svaga band överbryggar mellan olika grupper och sociala system samt att de är viktiga förmedlare av information och andra resurser.
Förutsättningar för att grannskap ska fungera bra, författarna understryker: varken gården eller trapphuset kan på ett entydigt sätt påverka eller bestämma hur ett grannskap fungerar... folk kan reagera ganska olika inför samma omgivning. Men fundamentalt är det faktum att vi inför mycket i vår omgivning har valmöjligheter. Den fysiska struktur som folk möter ger en förutsättning för människors handlande. (s. 60)
Så mycket än så länge... kan utvecklas vid efterfrågan!
torsdag 31 januari 2013
Föreläsning med Lisa Bomble
Medborarinflytande
i kommunala planeringsprocesser
Lisas licuppsats: ”Områdesanalys
som deltagandemetod”
(Hon väljer att kalla sin studie områdesanalys då ordet plats (plantsanalys) ofta gör att folk vill prata om till exempel ett torg.)
(Hon väljer att kalla sin studie områdesanalys då ordet plats (plantsanalys) ofta gör att folk vill prata om till exempel ett torg.)
Hon har gjort 14 djupintervjuer där hon samlade in
berättelser från olika invånare i området (detta fall Uddevalla och Lerum). Hon
började med öppna och breda frågor som ”Kan du berätta om ditt område?”, ”Vad
funkar?”, ”Vad funkar inte?”, ”Vilka är det som klagar här?”, ”Vad handlade den
senaste konflikten om här? (gällande stadsplanering)”
Hon jobbade också med triangulering, där man samlar in
information från olika källor och jämför resultaten. Finns det något som många
pratar om som då känns extra viktigt att undersöka vidare? Ex: är det flera som
pratar om kollektivtrafiken?
Det är viktigt att inte luta sig mot eldsjälarna. Då kan det
bli en person som talar för 200 andra personer. Lisa menar att om en person, A,
rekommenderar dig att prata med B men inte med C, för att C bara klagar, då är
det mest intressant att prata med C. B kommer förmodligen att säga samma sak
som A.
Hon ställde ”manipulativa” frågor som ”Kan du berätta hur
man går dit?” På sättet som personen då beskriver vägen kan man hitta viktiga
knutpunkter. Till exempel, du går förbi torget, svänger höger vid teatern…
När man har workshops är det bra att använda stora kartor
över området där folk är tillåtna att peka, rita och skriva på kartorna. Ofta
hjälper det om man själv börjar med att ringa in något med en tjock penna så
att folk inte känner sig rädda för att börja. Man kan till exempel skriva ut
var olika aktiviteter sker – en aktivitetskarta.
Ett annat sätt är att låta folk rita en mental karta över
ett område. Då kan man också se viktiga knutpunkter, hur långa avstånden
upplevs etc.
Man kan också låta dem beskriva områdets karaktär med en
bild/fotografi. Lisa gav exempel på en bild som föreställde en grupp ur den
afrikanska ursprungsbefolkningen som hade någon form av karneval/dans. En
kvinna i Lerum sa att bilden representerade allt som området inte var.
När man tar hand om vad folk säger bör man sedan visa hur
man har tolkat den informationen. Lisa menar att input och output måste få mer
med varandra att göra.
Medborgarna ska förstå vad de har inflytande över.
Arkitekter måste kunna prata mer konkret och kommunicera arkitektur på ett sätt
som andra kan förstå. En bra metod är att definiera problemen tillsammans. Ju
mer transparens och check-points man kan ha i processen desto bättre.
Lisas 3 nyckelord: Kommunikation, Kunskap och Makt.
Makten ligger i att tolka ett deltagandematerial. Detta gör
man som arkitekt frivilligt eller ofrivilligt. Att koka ner informationen ger
dig ett privilegie.
Lisa berättar att det är viktigt att se berättelserna i sitt
sammanhang. Vad är de boende ute efter för kvaliteter och i vilket sammanhang?
Ofta handlar problemen om att få ihop livspusslet. Idag vill vi till exempel
inte leva och jobba på samma ställe, och hur får man då ihop livet med transporter,
hämta på dagis etc? Lisa menar också att man ska lyssna efter mellanrummen.
Genom att se problemen i sitt sammanhang kan man förstå dem på rätt sätt. Om
man tar dem ur sitt sammanhang kan tolkningen bli mycket felaktig.
PM 4: Relationerna stad - land, människa - natur
PM:et skrivet av Josefin Rhedin.
Detta PM är baserat på läsning och reflektioner över texter ur antologin "Biologi och bosättning" samt läsning av Lena Falkhedens avhandling "Lokalområdet som strategi för en hållbar stadsutveckling". Utredningsfrågorna det rör sig kring är hur vår relation till ”naturen” och vår natursyn ser ut idag, hur stad förhåller sig till omland i dagens Sverige, hur integration och samband mellan stad och land har förändrats över tid.
Texten "med biologiskt perspektiv på stadsplanering" (Per G Berg) går igenom ekosystemens basuppbyggnad och funktioner och relaterar dem till människans sätt att organisera sig i samhällen och städer. Författaren utgår från fem grundläggande livsvillkor i natur och kultur:
Ekosystemens styrning sker genom nätverk, hierarkier och symbioser. För att ett ekosystem ska kunna klara av förändringar krävs att förändringarna sker i en takt som naturens anpassninsmekanismer klarar av. Går det för snabbt kollapsar hela systemet. Går det å andra sidan för långsamt kan det stagnera och bli sämre på att hantera förändringar när de uppstår.
Författaren drar hela tiden paralleller till den mänskliga kulturens uppbyggnad, tex att för långsamma förändringar kan få oss att bli fientliga mot allting som är främmande.
Han talar också om människans biologiska behov, och hur våra sinnen är konstruerade. I det moderna samhället har vi inte möjlighet att använda alla våra sinnens fulla potential menar han. Kroppens naturliga vilja till rörelse, hur vi uppfattar ljud, ljus och lukter har betydelse för vårt välmående.
Hur kan vi planera för att tala till alla våra sinnen och mänskliga behov? I vilken grad hinner det postindustriella samhället ta hänsyn till människans fysiologiska konstitution?
Han talar om behovet av flocken och avskildheten, och om skillnaden i hur vi upplever tid, när den blir något vi räknar ner och vill förkorta (linjär tid) och när den upplevs som livskvalitet och vi inte bryr oss om hur lång tid vi spenderar (cirkulär tid).
Han menar att vi med hjälp av planering måste se till att våra resor och de miljöer och arbeten vi befinner oss i i våra vardagsliv görs till sådana platser att vi upplever att de är meningsfulla och ingår i vår cirkulära tidsuppfattning.
Berg menar att vi måste inkludera systembiologi i vår planering. Han diskuterar begreppet ekoteknik som bygger på kunskaper om organismer och deras samverkan med sin omgivning. Denna används för att bättre kunna följa miljöhälsan (miljödiagnostik) och i processer för efektiv rening av luft, vatten och mark (miljöterapi). Den svåraste ekotekniken är miljöbygge eftersom det ställer höga krav på systemanalytisk kunskap och förmågan att integrera olika kunskaper och erfarenheter.
För att få en uthållig stadsplanering menar han att vi behöver en balans mellan
Vi måste hitta en förståelse för alla de behov som finns i ett område och sedan försöka uppnå en balans i systemet som helhet. Alla relevanta variabler måste vägas mot varandra för att mönsteroptimeras. Detta är motsatsen till att optimera varje enskild enhet för sig.
Om "Det stadsekologiska hjulet" (Bo Sundström): Talar om den danska modellen som kallas "det stadsekologiska hjulet". Grundbulten i modellen är att åstadkomma konkreta exempel genom bra demonstrationsprojekt. Väsentligt för denna modell är att förändringar skall
Numera har man börjat använda begreppet biosfären för att beskriva det världsomfattande nätverk av beroenden och reglermekanismer som finns mellan jordens organismer och deras omgivning.
Günther går igenom ekosystemens självorganiserande förmåga (sid 115) Ekosystem är funktionella enheter som inte nödvändigtvis sammanfaller med geografiska enheter. Tex kan en bit av ekosystemet "skogen" sträcka sig in i ekosystemet "sjön" och vice versa. Ekosystem utvecklas spontant efter vissa grundläggande mönster. Detta kallas "succession" och innebär en effektivisering av exergin (den användbara delen av energin), en materialeffektivisering och en ökad systemsamverkan.
Ju fler "uppgifter" eller arter och beroenden som byggs in i ekosystemet, desto lättare kan det ta hand om det "spill" från outnyttjade exergikällor som uppkommer vid olika omvandlingsprocesser. En större diversitet innebär dessutom en bättre förmåga att hantera störningar från omvärlden. De arter som gör störst nytta för set system de är beroende av som helhet har störst chans att överleva.
Günther går också igenom innebörden av cykliska materialflöden en funktion som kännetecknar alla levande system. Dessa flöden inkluderar en materialeffektivisering. Det betyder att råvaror som endast finns i begränsad mängd inom systemet förhindras från att läcka ut.
Han tar upp dagens problematik med att vi inom flera materialcykler har gått in och rubbat systemet så mycket att råvarorna inte längre återförs till systemet. Ett exempel på detta är den moderna hanteringen av fosforcykeln, som helt och hållet blivit rubbad eftersom vi imorterar mat från långa avstånd, och inte för tillbaka avfallet och fosforn till den plats där den utvanns. Detta leder till en utarmning i ena änden och en övergödning i den andra.
När vi skapar lösningar måste vi konstruera kaskadkopplingar, dvs låta komponenterna koppla till varandra i så många steg som möjligt för att göra ekosystemet mer robust. Tex är det mer effektivt med kedjan matrester > höns/grisar> kompost än att gå direkt från matrester>kompost. Detta hänger ihop med förmågan att ta tillvara på exergin.
I den sista delen av texten går Günther igenom vad han tänker sig som en lösning på problematiken med överanvändning av resurser: en ruralisering av staden.
Denna ruralisering innebär en gles tätbebyggelse. Günther tänker sig att man genom gradvis omställning av befintliga system i staden skulle flytta ut all ny bebyggelse och etablera som små sammanhängande ekobyenheter i utkanten av staden. Istället för att fortsätta rusta upp all ohållbar avloppsinfrastruktur skulle systemet alltmer öppnas upp och göras självförsörjande. Tex genom lokal och öppen avloppsvattenrening och dagvattenhantering. Urinseparering, rötningsanläggningar som producerar biogas, växtbarriärer som tar upp överskottsnäring, lokala odlingar, våtmarker och bäckar skulle bli naturliga inslag i den allt glesare stadsbebyggelsen. Günther menar att den ultimata storleken för självförsörjande enheter är ca 200 personer. Dessa, menar han, ska ha koppling till andra likadana enheter och dela på service som vård och skolor osv.
Resursflödens teori och praktik
Staden har mest att vinna på att förstärka de kaskadkopplade processerna tidiga steg. Genom att hushålla med vatten energi och förädlade produkter. Återbuk, reparation och underhåll får särskilt stor betydelse i tät bebyggelse eftersom det är brist på växter jord och mikroorganismer där som kan sköta jobbet. För stora avfallsvolymer lämpar sig, enligt författarna till detta kapitel, stora nät och biologisk omvandling i stor skala bäst.
I stadens periferi och i glesbygden finns motiv och kapacitet att istället utföra en mer komplett källsortering. Kaskadkopplingarna kan tillåtas gå hela vägen till molekylär återvinning och vidare in i landskapets näringsväv. I dessa områden blir det heller inte lika viktigt att hushålla med energi och material så länge den är förnybar och återgår till marken igen utan onödigt långa transporter.
Nordeuropa har en tradition av att vörda och dyrka naturen, och natur har länge varit ett naturligt inslag i våra städer. Här utvecklades den offentliga parken som ett stadsbyggnadselement. Från sekelskiftet mellan 1800 och 1900tal började en trend av naturkonsumenter, att överklassen reste till natur för att uppleva den. För de övriga klasserna var natur vid denna tid och enda fram till ca 40 talet fortfarande en nödvändighet för försörjningen, även inne i tätorter. Höns/grisar och potatisland ingick i försörjningen även för arbetare.
Under 50-60 talet övergår den agrara (grönsaks)trädgården till att bli en arkitektonisk prydnadsträdgård.
Från 60 talet och framåt blir gemene man naturkonsumenter, och all natur kring städerna är något som besöks för nöjes skull, och riktar sig till tydliga målgrupper. Lekplatser osv. Naturen som kuliss.
Samtidigt bär vi fortfarande (och myndigheter och lagar är anpassade efter detta) på en nostalgisk romantiserad bild av naturen så som den användes på 40 talet i Astrid Lindgrens värld. Vi har en museal syn på natur, där viss natur ska bevaras exakt som den är och skyddas från människor. Detta skapar vissa blinda fläckar i planeringen.
Bucht tar upp Ian Mc Hay och hans bok "design with nature" som en förebild.
Sammanfattningsvis:
Detta PM är baserat på läsning och reflektioner över texter ur antologin "Biologi och bosättning" samt läsning av Lena Falkhedens avhandling "Lokalområdet som strategi för en hållbar stadsutveckling". Utredningsfrågorna det rör sig kring är hur vår relation till ”naturen” och vår natursyn ser ut idag, hur stad förhåller sig till omland i dagens Sverige, hur integration och samband mellan stad och land har förändrats över tid.
Biologi möter samhällsplanering (Per G Berg)
Texten "med biologiskt perspektiv på stadsplanering" (Per G Berg) går igenom ekosystemens basuppbyggnad och funktioner och relaterar dem till människans sätt att organisera sig i samhällen och städer. Författaren utgår från fem grundläggande livsvillkor i natur och kultur:
1. möjligheten att försörja sig (näring, metabolism)
2. att klara sin styrning (cybernetik, biologisk infrastruktur)
3. att kunna reproducera sig (arv, reproduktion, socialisering)
4. att hävda sina gränser
5. att ändamålsenligt anpassa sig till förändringar (adaption, evolution eller effektivare bruk av befintliga resurser)
Ekosystemens styrning sker genom nätverk, hierarkier och symbioser. För att ett ekosystem ska kunna klara av förändringar krävs att förändringarna sker i en takt som naturens anpassninsmekanismer klarar av. Går det för snabbt kollapsar hela systemet. Går det å andra sidan för långsamt kan det stagnera och bli sämre på att hantera förändringar när de uppstår.
Författaren drar hela tiden paralleller till den mänskliga kulturens uppbyggnad, tex att för långsamma förändringar kan få oss att bli fientliga mot allting som är främmande.
Han talar också om människans biologiska behov, och hur våra sinnen är konstruerade. I det moderna samhället har vi inte möjlighet att använda alla våra sinnens fulla potential menar han. Kroppens naturliga vilja till rörelse, hur vi uppfattar ljud, ljus och lukter har betydelse för vårt välmående.
Hur kan vi planera för att tala till alla våra sinnen och mänskliga behov? I vilken grad hinner det postindustriella samhället ta hänsyn till människans fysiologiska konstitution?
Han talar om behovet av flocken och avskildheten, och om skillnaden i hur vi upplever tid, när den blir något vi räknar ner och vill förkorta (linjär tid) och när den upplevs som livskvalitet och vi inte bryr oss om hur lång tid vi spenderar (cirkulär tid).
Han menar att vi med hjälp av planering måste se till att våra resor och de miljöer och arbeten vi befinner oss i i våra vardagsliv görs till sådana platser att vi upplever att de är meningsfulla och ingår i vår cirkulära tidsuppfattning.
Berg menar att vi måste inkludera systembiologi i vår planering. Han diskuterar begreppet ekoteknik som bygger på kunskaper om organismer och deras samverkan med sin omgivning. Denna används för att bättre kunna följa miljöhälsan (miljödiagnostik) och i processer för efektiv rening av luft, vatten och mark (miljöterapi). Den svåraste ekotekniken är miljöbygge eftersom det ställer höga krav på systemanalytisk kunskap och förmågan att integrera olika kunskaper och erfarenheter.
För att få en uthållig stadsplanering menar han att vi behöver en balans mellan
- planering
- marknad
- självorganisering
Vi måste hitta en förståelse för alla de behov som finns i ett område och sedan försöka uppnå en balans i systemet som helhet. Alla relevanta variabler måste vägas mot varandra för att mönsteroptimeras. Detta är motsatsen till att optimera varje enskild enhet för sig.
Om "Det stadsekologiska hjulet" (Bo Sundström): Talar om den danska modellen som kallas "det stadsekologiska hjulet". Grundbulten i modellen är att åstadkomma konkreta exempel genom bra demonstrationsprojekt. Väsentligt för denna modell är att förändringar skall
- ske på flera nivåer samtidigt
- inom en rad olika områden
- under medverkan av många aktörer
Systemekologi (Folke Günther)
Numera har man börjat använda begreppet biosfären för att beskriva det världsomfattande nätverk av beroenden och reglermekanismer som finns mellan jordens organismer och deras omgivning.
Günther går igenom ekosystemens självorganiserande förmåga (sid 115) Ekosystem är funktionella enheter som inte nödvändigtvis sammanfaller med geografiska enheter. Tex kan en bit av ekosystemet "skogen" sträcka sig in i ekosystemet "sjön" och vice versa. Ekosystem utvecklas spontant efter vissa grundläggande mönster. Detta kallas "succession" och innebär en effektivisering av exergin (den användbara delen av energin), en materialeffektivisering och en ökad systemsamverkan.
Ju fler "uppgifter" eller arter och beroenden som byggs in i ekosystemet, desto lättare kan det ta hand om det "spill" från outnyttjade exergikällor som uppkommer vid olika omvandlingsprocesser. En större diversitet innebär dessutom en bättre förmåga att hantera störningar från omvärlden. De arter som gör störst nytta för set system de är beroende av som helhet har störst chans att överleva.
Günther går också igenom innebörden av cykliska materialflöden en funktion som kännetecknar alla levande system. Dessa flöden inkluderar en materialeffektivisering. Det betyder att råvaror som endast finns i begränsad mängd inom systemet förhindras från att läcka ut.
Han tar upp dagens problematik med att vi inom flera materialcykler har gått in och rubbat systemet så mycket att råvarorna inte längre återförs till systemet. Ett exempel på detta är den moderna hanteringen av fosforcykeln, som helt och hållet blivit rubbad eftersom vi imorterar mat från långa avstånd, och inte för tillbaka avfallet och fosforn till den plats där den utvanns. Detta leder till en utarmning i ena änden och en övergödning i den andra.
När vi skapar lösningar måste vi konstruera kaskadkopplingar, dvs låta komponenterna koppla till varandra i så många steg som möjligt för att göra ekosystemet mer robust. Tex är det mer effektivt med kedjan matrester > höns/grisar> kompost än att gå direkt från matrester>kompost. Detta hänger ihop med förmågan att ta tillvara på exergin.
I den sista delen av texten går Günther igenom vad han tänker sig som en lösning på problematiken med överanvändning av resurser: en ruralisering av staden.
Denna ruralisering innebär en gles tätbebyggelse. Günther tänker sig att man genom gradvis omställning av befintliga system i staden skulle flytta ut all ny bebyggelse och etablera som små sammanhängande ekobyenheter i utkanten av staden. Istället för att fortsätta rusta upp all ohållbar avloppsinfrastruktur skulle systemet alltmer öppnas upp och göras självförsörjande. Tex genom lokal och öppen avloppsvattenrening och dagvattenhantering. Urinseparering, rötningsanläggningar som producerar biogas, växtbarriärer som tar upp överskottsnäring, lokala odlingar, våtmarker och bäckar skulle bli naturliga inslag i den allt glesare stadsbebyggelsen. Günther menar att den ultimata storleken för självförsörjande enheter är ca 200 personer. Dessa, menar han, ska ha koppling till andra likadana enheter och dela på service som vård och skolor osv.
Resursflödens teori och praktik
Staden har mest att vinna på att förstärka de kaskadkopplade processerna tidiga steg. Genom att hushålla med vatten energi och förädlade produkter. Återbuk, reparation och underhåll får särskilt stor betydelse i tät bebyggelse eftersom det är brist på växter jord och mikroorganismer där som kan sköta jobbet. För stora avfallsvolymer lämpar sig, enligt författarna till detta kapitel, stora nät och biologisk omvandling i stor skala bäst.
I stadens periferi och i glesbygden finns motiv och kapacitet att istället utföra en mer komplett källsortering. Kaskadkopplingarna kan tillåtas gå hela vägen till molekylär återvinning och vidare in i landskapets näringsväv. I dessa områden blir det heller inte lika viktigt att hushålla med energi och material så länge den är förnybar och återgår till marken igen utan onödigt långa transporter.
Grönplanering (Eivor Bucht)
Nordeuropa har en tradition av att vörda och dyrka naturen, och natur har länge varit ett naturligt inslag i våra städer. Här utvecklades den offentliga parken som ett stadsbyggnadselement. Från sekelskiftet mellan 1800 och 1900tal började en trend av naturkonsumenter, att överklassen reste till natur för att uppleva den. För de övriga klasserna var natur vid denna tid och enda fram till ca 40 talet fortfarande en nödvändighet för försörjningen, även inne i tätorter. Höns/grisar och potatisland ingick i försörjningen även för arbetare.
Under 50-60 talet övergår den agrara (grönsaks)trädgården till att bli en arkitektonisk prydnadsträdgård.
Från 60 talet och framåt blir gemene man naturkonsumenter, och all natur kring städerna är något som besöks för nöjes skull, och riktar sig till tydliga målgrupper. Lekplatser osv. Naturen som kuliss.
Samtidigt bär vi fortfarande (och myndigheter och lagar är anpassade efter detta) på en nostalgisk romantiserad bild av naturen så som den användes på 40 talet i Astrid Lindgrens värld. Vi har en museal syn på natur, där viss natur ska bevaras exakt som den är och skyddas från människor. Detta skapar vissa blinda fläckar i planeringen.
Bucht tar upp Ian Mc Hay och hans bok "design with nature" som en förebild.
Sammanfattningsvis:
1. Vi behöver anpassa exploateringen till de befintliga förutsättningarna i naturen (på den platsen vi verkar i). Här har vi en lång tradition och mycket kunskap att bygga på.
2. Vi kan aktivt se till att nyskapa natur som förbättrar villkoren för människor i staden, och som ökar förutsättningarna för kretsloppsplanering
tisdag 15 januari 2013
Platsbegreppet som resiliensstrategi
Detta är en kommentar till Annas PM. Texten blev för lång för att godkännas som kommentar av bloggverktyget så jag lägger det som en egen post istället.
Tack för en bra text. Detta är mina mycket preliminära – och utsträckta – funderingar.
Jag kan tänka mig att att begreppet plats, som lyfts i texten, i dess vidare innebörder både som ”avgränsat område” och som en dynamiskt föränderlig förtätning av relationer, beroenden och flöden av resurser (materia, energi, ordning, information), kommer visa sig ha en mycket stor relevans för definitionen av resiliens. Det gör det särskilt viktigt att veta vilka ställningstaganden det innebär att välja ett eller annat synsätt på ”plats”. Hur ska vi tala med varandra om plats? Vad kommer vi fortsättningsvis mena när vi säger plats? Kan olika sorters platstänkande användas för att generera olika strategier för resilient design?
Min tolkning av din tolkning: Kristina Hill beskriver hur vår förståelse av ”platsen” förändrats i riktning mot ”flöden”. Tre stora skiften har fört oss från naturgeografens perspektiv: avläsbara gränser i landskapet, till “the non-equilibrium paradigm”. Platsen ses nu som bestående av ständigt föränderliga flöden och tillfälliga interaktionsnoder. Gränserna är i första hand kulturella artefakter som en systemmedveten formgivare/arkitekt kan/måste överskrida. Ur det perspektivet bör därför huvudfrågan vid vår utformning av ”platser” idag lyda: vilka större flöden påverkar de lokala processer som ger form åt en plats? Vilka beroenden vilar den här platsen på? Vilka ”näringsvävar” ingår den i? Kort sagt, att följa trådarna ut åt alla håll och låta deras spår generera principerna för formgivningen av ”platsen”.
Det låter förnuftigt. Och krävande.
Men jag intresserar mig ändå för den gamla traditionella gränsen. Har den verkligen spelat ut sin roll? Är den verkligen ett rent rundningsmärke för kraftfulla energiströmmar? Är relationer allt? Bör den avgränsade platsen som metafor verkligen ersättas av att vi tänker på interaktionsnoder istället? Eller har tanken på gränsen också något att ge oss ur ett resiliensperspektiv?
Om vi tittar på karaktären hos ekosystem tycker jag mig tydligt kunna se att gränser är lika fundamentala i dessa system som komplexa näringsvävar och kaskadrelationer är. Varje delsystem inom ekosystemet har sina gränser. Gränserna kan rentav ses som ekosystemens mest grundläggande förutsättning. Utan den skyddande atmosfärens avgränsning mot den kosmiska strålningen vore inte livet på jorden möjligt. Utan den enskilda cellens möjligheter att upprätthålla en skillnad mellan insida och utsida vore inte flercelliga organismer möjliga... Avgränsningar är allt! Särskilt i dynamiska och föränderliga systemkontexter.
Kan man betrakta den enskilda cellen som en plats? Jag tycker att dess sätt att organisera sina gränser är särskilt intresant eftersom de är så tydligt semipermeabla – halvgenomsläppliga. De tillåter att vätskor rör sig genom cellväggarna, men gränsen släpper samtidigt inte in alla de partiklar som vätskorna bär med sig. Det är gränser som är perfekt utformade för att ”mediera cellens relationer” till en konstant skiftande omgivning – på cellens villkor. Ett recept för resiliens.
Det är avgränsningarna i kroppen och i batteriet som ger systemets delar en handlingspotential, medan ett system utan gränser snart når en jämvikt där alla delar av systemet är lika ljumna och lika oanvändbara. Total entropi.
En plats är inte möjlig utan avgränsningar i någon form. Hävdar vi, om än bara rent diskursivt, att avgränsningarna inte finns eller inte spelar någon roll, då förnekar vi också platsen dess möjligheter att existera. På ett plan är det vad som har skett (eller successivt sker) i globaliseringens tidsålder då de ekonomiska processerna har ”slätat ut rummet”: alla meningsbärande avgränsningar försvinner och därmed försvinner förutsättningarna för platserna att överleva.
Successivt omvandlas olika delar av världen med en unik historia, karaktär, identitet, kultur och natur till generiska standarkopior i världshandelssystemets öppna fält. Flygplatser och shoppingallerior är förebilden: förväxlingsbara och reproducerbara i oändlighet. Detta har naturligtvis fött reaktioner, inom arkitekturen i form av rörelsen för ”placemaking”. Som jag menar till viss del kan ses som en strategi för resilienta stadsdelar.
Vad jag tror att jag är på väg till är att platsbegreppet i en framgångsrik resiliensstrategi kanske bör ha dubbla utgångspunkter:
Använder vi på det här viset ”platsbildandet” som en strategi för resilienta system och delsystem bör vi kanske även vidga metaforen och begagna platsbegreppet inom andra fält... Jag har just börjat skriva ett kommande inlägg om lokala betalningsmedel, som i sin kärna skulle kunna beskrivas just som en strategi för att skapa avgränsade rum – ”platser” – i en alltmer sammankopplad och gränslös världsekonomi.
Intressant ur ett resiliensperspektiv kan vara både att betrakta de lokala betalningsmedlen som definitioner av ”platser” i ett landskap som utgörs av valutaområden, och att iakta hur upprättandet av de här platserna i valutalandskapet stärker resiliensen. I ”Resilience”(Zolli & Healy) finns ett kapitel om den Schweisiska parallellvalutan WIR som sedan 1929 fungerat som ett komplement till schweizerfrancen. I tider av ekonomisk turbulens när likviditeten och finansialiseringsförutsättningarna i den ”reguljära” ekonomin försämrats har användningen av WIR vuxit, medan den fört en mer tynande tillvaro under högkonjunkturer. Den parallella valutan upptar alltså en plats i ekonomin som har kunnat variera kraftigt med behovet, dess rum har krympt och vuxit - och just därför har den kunnat fungera som en buffert för den Schweisiska ekonomin. Den avgränsade ”platsen” vid sidan av de stora valutaområdena ökar resiliensen.
Kontenta: Som några preliminära idéer till mönster vill jag härmed kasta fram "Platsskapande" och "SemipermeablaGränser".
Tack för en bra text. Detta är mina mycket preliminära – och utsträckta – funderingar.
Jag kan tänka mig att att begreppet plats, som lyfts i texten, i dess vidare innebörder både som ”avgränsat område” och som en dynamiskt föränderlig förtätning av relationer, beroenden och flöden av resurser (materia, energi, ordning, information), kommer visa sig ha en mycket stor relevans för definitionen av resiliens. Det gör det särskilt viktigt att veta vilka ställningstaganden det innebär att välja ett eller annat synsätt på ”plats”. Hur ska vi tala med varandra om plats? Vad kommer vi fortsättningsvis mena när vi säger plats? Kan olika sorters platstänkande användas för att generera olika strategier för resilient design?
Min tolkning av din tolkning: Kristina Hill beskriver hur vår förståelse av ”platsen” förändrats i riktning mot ”flöden”. Tre stora skiften har fört oss från naturgeografens perspektiv: avläsbara gränser i landskapet, till “the non-equilibrium paradigm”. Platsen ses nu som bestående av ständigt föränderliga flöden och tillfälliga interaktionsnoder. Gränserna är i första hand kulturella artefakter som en systemmedveten formgivare/arkitekt kan/måste överskrida. Ur det perspektivet bör därför huvudfrågan vid vår utformning av ”platser” idag lyda: vilka större flöden påverkar de lokala processer som ger form åt en plats? Vilka beroenden vilar den här platsen på? Vilka ”näringsvävar” ingår den i? Kort sagt, att följa trådarna ut åt alla håll och låta deras spår generera principerna för formgivningen av ”platsen”.
Det låter förnuftigt. Och krävande.
Men jag intresserar mig ändå för den gamla traditionella gränsen. Har den verkligen spelat ut sin roll? Är den verkligen ett rent rundningsmärke för kraftfulla energiströmmar? Är relationer allt? Bör den avgränsade platsen som metafor verkligen ersättas av att vi tänker på interaktionsnoder istället? Eller har tanken på gränsen också något att ge oss ur ett resiliensperspektiv?
Om vi tittar på karaktären hos ekosystem tycker jag mig tydligt kunna se att gränser är lika fundamentala i dessa system som komplexa näringsvävar och kaskadrelationer är. Varje delsystem inom ekosystemet har sina gränser. Gränserna kan rentav ses som ekosystemens mest grundläggande förutsättning. Utan den skyddande atmosfärens avgränsning mot den kosmiska strålningen vore inte livet på jorden möjligt. Utan den enskilda cellens möjligheter att upprätthålla en skillnad mellan insida och utsida vore inte flercelliga organismer möjliga... Avgränsningar är allt! Särskilt i dynamiska och föränderliga systemkontexter.
Kan man betrakta den enskilda cellen som en plats? Jag tycker att dess sätt att organisera sina gränser är särskilt intresant eftersom de är så tydligt semipermeabla – halvgenomsläppliga. De tillåter att vätskor rör sig genom cellväggarna, men gränsen släpper samtidigt inte in alla de partiklar som vätskorna bär med sig. Det är gränser som är perfekt utformade för att ”mediera cellens relationer” till en konstant skiftande omgivning – på cellens villkor. Ett recept för resiliens.
Det är avgränsningarna i kroppen och i batteriet som ger systemets delar en handlingspotential, medan ett system utan gränser snart når en jämvikt där alla delar av systemet är lika ljumna och lika oanvändbara. Total entropi.
En plats är inte möjlig utan avgränsningar i någon form. Hävdar vi, om än bara rent diskursivt, att avgränsningarna inte finns eller inte spelar någon roll, då förnekar vi också platsen dess möjligheter att existera. På ett plan är det vad som har skett (eller successivt sker) i globaliseringens tidsålder då de ekonomiska processerna har ”slätat ut rummet”: alla meningsbärande avgränsningar försvinner och därmed försvinner förutsättningarna för platserna att överleva.
Successivt omvandlas olika delar av världen med en unik historia, karaktär, identitet, kultur och natur till generiska standarkopior i världshandelssystemets öppna fält. Flygplatser och shoppingallerior är förebilden: förväxlingsbara och reproducerbara i oändlighet. Detta har naturligtvis fött reaktioner, inom arkitekturen i form av rörelsen för ”placemaking”. Som jag menar till viss del kan ses som en strategi för resilienta stadsdelar.
Vad jag tror att jag är på väg till är att platsbegreppet i en framgångsrik resiliensstrategi kanske bör ha dubbla utgångspunkter:
a) Att å ena sidan, upplyst av ekologernas dynamiska ontologier, kartlägga platsens ”temporala och spatiala” beroenden och relationer i flera dimensioner (med dimensioner menar jag metaboliska processer, energiflöden, materialflöden, sociala relationer mm).
b) Att å andra sidan, som ett svar på denna kartläggning understödja formerandet av semipermeabla gränser, som utan att fixera eller låsa, definierar och avgränsar platsen, gör det möjligt att ”mediera” dess metabolism och omvärldsrelationer för att upprätta en kapacitetsskapande gradient mellan insida och utsida.
Använder vi på det här viset ”platsbildandet” som en strategi för resilienta system och delsystem bör vi kanske även vidga metaforen och begagna platsbegreppet inom andra fält... Jag har just börjat skriva ett kommande inlägg om lokala betalningsmedel, som i sin kärna skulle kunna beskrivas just som en strategi för att skapa avgränsade rum – ”platser” – i en alltmer sammankopplad och gränslös världsekonomi.
Intressant ur ett resiliensperspektiv kan vara både att betrakta de lokala betalningsmedlen som definitioner av ”platser” i ett landskap som utgörs av valutaområden, och att iakta hur upprättandet av de här platserna i valutalandskapet stärker resiliensen. I ”Resilience”(Zolli & Healy) finns ett kapitel om den Schweisiska parallellvalutan WIR som sedan 1929 fungerat som ett komplement till schweizerfrancen. I tider av ekonomisk turbulens när likviditeten och finansialiseringsförutsättningarna i den ”reguljära” ekonomin försämrats har användningen av WIR vuxit, medan den fört en mer tynande tillvaro under högkonjunkturer. Den parallella valutan upptar alltså en plats i ekonomin som har kunnat variera kraftigt med behovet, dess rum har krympt och vuxit - och just därför har den kunnat fungera som en buffert för den Schweisiska ekonomin. Den avgränsade ”platsen” vid sidan av de stora valutaområdena ökar resiliensen.
Kontenta: Som några preliminära idéer till mönster vill jag härmed kasta fram "Platsskapande" och "SemipermeablaGränser".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)