Tack för en bra text. Detta är mina mycket preliminära – och utsträckta – funderingar.
Jag kan tänka mig att att begreppet plats, som lyfts i texten, i dess vidare innebörder både som ”avgränsat område” och som en dynamiskt föränderlig förtätning av relationer, beroenden och flöden av resurser (materia, energi, ordning, information), kommer visa sig ha en mycket stor relevans för definitionen av resiliens. Det gör det särskilt viktigt att veta vilka ställningstaganden det innebär att välja ett eller annat synsätt på ”plats”. Hur ska vi tala med varandra om plats? Vad kommer vi fortsättningsvis mena när vi säger plats? Kan olika sorters platstänkande användas för att generera olika strategier för resilient design?
Min tolkning av din tolkning: Kristina Hill beskriver hur vår förståelse av ”platsen” förändrats i riktning mot ”flöden”. Tre stora skiften har fört oss från naturgeografens perspektiv: avläsbara gränser i landskapet, till “the non-equilibrium paradigm”. Platsen ses nu som bestående av ständigt föränderliga flöden och tillfälliga interaktionsnoder. Gränserna är i första hand kulturella artefakter som en systemmedveten formgivare/arkitekt kan/måste överskrida. Ur det perspektivet bör därför huvudfrågan vid vår utformning av ”platser” idag lyda: vilka större flöden påverkar de lokala processer som ger form åt en plats? Vilka beroenden vilar den här platsen på? Vilka ”näringsvävar” ingår den i? Kort sagt, att följa trådarna ut åt alla håll och låta deras spår generera principerna för formgivningen av ”platsen”.
Det låter förnuftigt. Och krävande.
Men jag intresserar mig ändå för den gamla traditionella gränsen. Har den verkligen spelat ut sin roll? Är den verkligen ett rent rundningsmärke för kraftfulla energiströmmar? Är relationer allt? Bör den avgränsade platsen som metafor verkligen ersättas av att vi tänker på interaktionsnoder istället? Eller har tanken på gränsen också något att ge oss ur ett resiliensperspektiv?
Om vi tittar på karaktären hos ekosystem tycker jag mig tydligt kunna se att gränser är lika fundamentala i dessa system som komplexa näringsvävar och kaskadrelationer är. Varje delsystem inom ekosystemet har sina gränser. Gränserna kan rentav ses som ekosystemens mest grundläggande förutsättning. Utan den skyddande atmosfärens avgränsning mot den kosmiska strålningen vore inte livet på jorden möjligt. Utan den enskilda cellens möjligheter att upprätthålla en skillnad mellan insida och utsida vore inte flercelliga organismer möjliga... Avgränsningar är allt! Särskilt i dynamiska och föränderliga systemkontexter.
Kan man betrakta den enskilda cellen som en plats? Jag tycker att dess sätt att organisera sina gränser är särskilt intresant eftersom de är så tydligt semipermeabla – halvgenomsläppliga. De tillåter att vätskor rör sig genom cellväggarna, men gränsen släpper samtidigt inte in alla de partiklar som vätskorna bär med sig. Det är gränser som är perfekt utformade för att ”mediera cellens relationer” till en konstant skiftande omgivning – på cellens villkor. Ett recept för resiliens.
Det är avgränsningarna i kroppen och i batteriet som ger systemets delar en handlingspotential, medan ett system utan gränser snart når en jämvikt där alla delar av systemet är lika ljumna och lika oanvändbara. Total entropi.
En plats är inte möjlig utan avgränsningar i någon form. Hävdar vi, om än bara rent diskursivt, att avgränsningarna inte finns eller inte spelar någon roll, då förnekar vi också platsen dess möjligheter att existera. På ett plan är det vad som har skett (eller successivt sker) i globaliseringens tidsålder då de ekonomiska processerna har ”slätat ut rummet”: alla meningsbärande avgränsningar försvinner och därmed försvinner förutsättningarna för platserna att överleva.
Successivt omvandlas olika delar av världen med en unik historia, karaktär, identitet, kultur och natur till generiska standarkopior i världshandelssystemets öppna fält. Flygplatser och shoppingallerior är förebilden: förväxlingsbara och reproducerbara i oändlighet. Detta har naturligtvis fött reaktioner, inom arkitekturen i form av rörelsen för ”placemaking”. Som jag menar till viss del kan ses som en strategi för resilienta stadsdelar.
Vad jag tror att jag är på väg till är att platsbegreppet i en framgångsrik resiliensstrategi kanske bör ha dubbla utgångspunkter:
a) Att å ena sidan, upplyst av ekologernas dynamiska ontologier, kartlägga platsens ”temporala och spatiala” beroenden och relationer i flera dimensioner (med dimensioner menar jag metaboliska processer, energiflöden, materialflöden, sociala relationer mm).
b) Att å andra sidan, som ett svar på denna kartläggning understödja formerandet av semipermeabla gränser, som utan att fixera eller låsa, definierar och avgränsar platsen, gör det möjligt att ”mediera” dess metabolism och omvärldsrelationer för att upprätta en kapacitetsskapande gradient mellan insida och utsida.
Använder vi på det här viset ”platsbildandet” som en strategi för resilienta system och delsystem bör vi kanske även vidga metaforen och begagna platsbegreppet inom andra fält... Jag har just börjat skriva ett kommande inlägg om lokala betalningsmedel, som i sin kärna skulle kunna beskrivas just som en strategi för att skapa avgränsade rum – ”platser” – i en alltmer sammankopplad och gränslös världsekonomi.
Intressant ur ett resiliensperspektiv kan vara både att betrakta de lokala betalningsmedlen som definitioner av ”platser” i ett landskap som utgörs av valutaområden, och att iakta hur upprättandet av de här platserna i valutalandskapet stärker resiliensen. I ”Resilience”(Zolli & Healy) finns ett kapitel om den Schweisiska parallellvalutan WIR som sedan 1929 fungerat som ett komplement till schweizerfrancen. I tider av ekonomisk turbulens när likviditeten och finansialiseringsförutsättningarna i den ”reguljära” ekonomin försämrats har användningen av WIR vuxit, medan den fört en mer tynande tillvaro under högkonjunkturer. Den parallella valutan upptar alltså en plats i ekonomin som har kunnat variera kraftigt med behovet, dess rum har krympt och vuxit - och just därför har den kunnat fungera som en buffert för den Schweisiska ekonomin. Den avgränsade ”platsen” vid sidan av de stora valutaområdena ökar resiliensen.
Kontenta: Som några preliminära idéer till mönster vill jag härmed kasta fram "Platsskapande" och "SemipermeablaGränser".
Vad ekologin enligt Hill har konstaterat är att ting har kroppar, men dessa är inga gränser för energiflöden. I Anna Maria Orrus föreläsning finns både metaforen- stad med funktioner länkade till varandra som organ i en kropp och samtidigt används systemens metaforer och figurer för att visualisera själva länken. Det går inte utesluta någondera varken cellväggen eller flödet genom den, men det är viktigt att veta när och hur dessa termer används och när dessa kan framställas som fakta och när de är metaforer och vad som önskas uppnås genom att använda dessa metaforer.
SvaraRaderaLandskapet och ekonomi är ett annat tema, ett viktigt ämne för geografen Torsten Hägerstand. Ekonomi och valuta är en annan metafor för att beskriva skeenden, rörlighet, flöden.
Sist, plats: inom arkitekturteorin finns det ju oändligt mycket skrivet om skiftet från space till place, det tillstånd i vilket vi befinner oss. Catharina Gabrielsson är en arkitekturteortiker som är värd att titta närmare på rörade detta ämne.
Detta: fragment som får utvecklas vidare.