Detta PM är baserat på läsning och reflektioner över texter ur antologin "Biologi och bosättning" samt läsning av Lena Falkhedens avhandling "Lokalområdet som strategi för en hållbar stadsutveckling". Utredningsfrågorna det rör sig kring är hur vår relation till ”naturen” och vår natursyn ser ut idag, hur stad förhåller sig till omland i dagens Sverige, hur integration och samband mellan stad och land har förändrats över tid.
Biologi möter samhällsplanering (Per G Berg)
Texten "med biologiskt perspektiv på stadsplanering" (Per G Berg) går igenom ekosystemens basuppbyggnad och funktioner och relaterar dem till människans sätt att organisera sig i samhällen och städer. Författaren utgår från fem grundläggande livsvillkor i natur och kultur:
1. möjligheten att försörja sig (näring, metabolism)
2. att klara sin styrning (cybernetik, biologisk infrastruktur)
3. att kunna reproducera sig (arv, reproduktion, socialisering)
4. att hävda sina gränser
5. att ändamålsenligt anpassa sig till förändringar (adaption, evolution eller effektivare bruk av befintliga resurser)
Ekosystemens styrning sker genom nätverk, hierarkier och symbioser. För att ett ekosystem ska kunna klara av förändringar krävs att förändringarna sker i en takt som naturens anpassninsmekanismer klarar av. Går det för snabbt kollapsar hela systemet. Går det å andra sidan för långsamt kan det stagnera och bli sämre på att hantera förändringar när de uppstår.
Författaren drar hela tiden paralleller till den mänskliga kulturens uppbyggnad, tex att för långsamma förändringar kan få oss att bli fientliga mot allting som är främmande.
Han talar också om människans biologiska behov, och hur våra sinnen är konstruerade. I det moderna samhället har vi inte möjlighet att använda alla våra sinnens fulla potential menar han. Kroppens naturliga vilja till rörelse, hur vi uppfattar ljud, ljus och lukter har betydelse för vårt välmående.
Hur kan vi planera för att tala till alla våra sinnen och mänskliga behov? I vilken grad hinner det postindustriella samhället ta hänsyn till människans fysiologiska konstitution?
Han talar om behovet av flocken och avskildheten, och om skillnaden i hur vi upplever tid, när den blir något vi räknar ner och vill förkorta (linjär tid) och när den upplevs som livskvalitet och vi inte bryr oss om hur lång tid vi spenderar (cirkulär tid).
Han menar att vi med hjälp av planering måste se till att våra resor och de miljöer och arbeten vi befinner oss i i våra vardagsliv görs till sådana platser att vi upplever att de är meningsfulla och ingår i vår cirkulära tidsuppfattning.
Berg menar att vi måste inkludera systembiologi i vår planering. Han diskuterar begreppet ekoteknik som bygger på kunskaper om organismer och deras samverkan med sin omgivning. Denna används för att bättre kunna följa miljöhälsan (miljödiagnostik) och i processer för efektiv rening av luft, vatten och mark (miljöterapi). Den svåraste ekotekniken är miljöbygge eftersom det ställer höga krav på systemanalytisk kunskap och förmågan att integrera olika kunskaper och erfarenheter.
För att få en uthållig stadsplanering menar han att vi behöver en balans mellan
- planering
- marknad
- självorganisering
Vi måste hitta en förståelse för alla de behov som finns i ett område och sedan försöka uppnå en balans i systemet som helhet. Alla relevanta variabler måste vägas mot varandra för att mönsteroptimeras. Detta är motsatsen till att optimera varje enskild enhet för sig.
Om "Det stadsekologiska hjulet" (Bo Sundström): Talar om den danska modellen som kallas "det stadsekologiska hjulet". Grundbulten i modellen är att åstadkomma konkreta exempel genom bra demonstrationsprojekt. Väsentligt för denna modell är att förändringar skall
- ske på flera nivåer samtidigt
- inom en rad olika områden
- under medverkan av många aktörer
Systemekologi (Folke Günther)
Numera har man börjat använda begreppet biosfären för att beskriva det världsomfattande nätverk av beroenden och reglermekanismer som finns mellan jordens organismer och deras omgivning.
Günther går igenom ekosystemens självorganiserande förmåga (sid 115) Ekosystem är funktionella enheter som inte nödvändigtvis sammanfaller med geografiska enheter. Tex kan en bit av ekosystemet "skogen" sträcka sig in i ekosystemet "sjön" och vice versa. Ekosystem utvecklas spontant efter vissa grundläggande mönster. Detta kallas "succession" och innebär en effektivisering av exergin (den användbara delen av energin), en materialeffektivisering och en ökad systemsamverkan.
Ju fler "uppgifter" eller arter och beroenden som byggs in i ekosystemet, desto lättare kan det ta hand om det "spill" från outnyttjade exergikällor som uppkommer vid olika omvandlingsprocesser. En större diversitet innebär dessutom en bättre förmåga att hantera störningar från omvärlden. De arter som gör störst nytta för set system de är beroende av som helhet har störst chans att överleva.
Günther går också igenom innebörden av cykliska materialflöden en funktion som kännetecknar alla levande system. Dessa flöden inkluderar en materialeffektivisering. Det betyder att råvaror som endast finns i begränsad mängd inom systemet förhindras från att läcka ut.
Han tar upp dagens problematik med att vi inom flera materialcykler har gått in och rubbat systemet så mycket att råvarorna inte längre återförs till systemet. Ett exempel på detta är den moderna hanteringen av fosforcykeln, som helt och hållet blivit rubbad eftersom vi imorterar mat från långa avstånd, och inte för tillbaka avfallet och fosforn till den plats där den utvanns. Detta leder till en utarmning i ena änden och en övergödning i den andra.
När vi skapar lösningar måste vi konstruera kaskadkopplingar, dvs låta komponenterna koppla till varandra i så många steg som möjligt för att göra ekosystemet mer robust. Tex är det mer effektivt med kedjan matrester > höns/grisar> kompost än att gå direkt från matrester>kompost. Detta hänger ihop med förmågan att ta tillvara på exergin.
I den sista delen av texten går Günther igenom vad han tänker sig som en lösning på problematiken med överanvändning av resurser: en ruralisering av staden.
Denna ruralisering innebär en gles tätbebyggelse. Günther tänker sig att man genom gradvis omställning av befintliga system i staden skulle flytta ut all ny bebyggelse och etablera som små sammanhängande ekobyenheter i utkanten av staden. Istället för att fortsätta rusta upp all ohållbar avloppsinfrastruktur skulle systemet alltmer öppnas upp och göras självförsörjande. Tex genom lokal och öppen avloppsvattenrening och dagvattenhantering. Urinseparering, rötningsanläggningar som producerar biogas, växtbarriärer som tar upp överskottsnäring, lokala odlingar, våtmarker och bäckar skulle bli naturliga inslag i den allt glesare stadsbebyggelsen. Günther menar att den ultimata storleken för självförsörjande enheter är ca 200 personer. Dessa, menar han, ska ha koppling till andra likadana enheter och dela på service som vård och skolor osv.
Resursflödens teori och praktik
Staden har mest att vinna på att förstärka de kaskadkopplade processerna tidiga steg. Genom att hushålla med vatten energi och förädlade produkter. Återbuk, reparation och underhåll får särskilt stor betydelse i tät bebyggelse eftersom det är brist på växter jord och mikroorganismer där som kan sköta jobbet. För stora avfallsvolymer lämpar sig, enligt författarna till detta kapitel, stora nät och biologisk omvandling i stor skala bäst.
I stadens periferi och i glesbygden finns motiv och kapacitet att istället utföra en mer komplett källsortering. Kaskadkopplingarna kan tillåtas gå hela vägen till molekylär återvinning och vidare in i landskapets näringsväv. I dessa områden blir det heller inte lika viktigt att hushålla med energi och material så länge den är förnybar och återgår till marken igen utan onödigt långa transporter.
Grönplanering (Eivor Bucht)
Nordeuropa har en tradition av att vörda och dyrka naturen, och natur har länge varit ett naturligt inslag i våra städer. Här utvecklades den offentliga parken som ett stadsbyggnadselement. Från sekelskiftet mellan 1800 och 1900tal började en trend av naturkonsumenter, att överklassen reste till natur för att uppleva den. För de övriga klasserna var natur vid denna tid och enda fram till ca 40 talet fortfarande en nödvändighet för försörjningen, även inne i tätorter. Höns/grisar och potatisland ingick i försörjningen även för arbetare.
Under 50-60 talet övergår den agrara (grönsaks)trädgården till att bli en arkitektonisk prydnadsträdgård.
Från 60 talet och framåt blir gemene man naturkonsumenter, och all natur kring städerna är något som besöks för nöjes skull, och riktar sig till tydliga målgrupper. Lekplatser osv. Naturen som kuliss.
Samtidigt bär vi fortfarande (och myndigheter och lagar är anpassade efter detta) på en nostalgisk romantiserad bild av naturen så som den användes på 40 talet i Astrid Lindgrens värld. Vi har en museal syn på natur, där viss natur ska bevaras exakt som den är och skyddas från människor. Detta skapar vissa blinda fläckar i planeringen.
Bucht tar upp Ian Mc Hay och hans bok "design with nature" som en förebild.
Sammanfattningsvis:
1. Vi behöver anpassa exploateringen till de befintliga förutsättningarna i naturen (på den platsen vi verkar i). Här har vi en lång tradition och mycket kunskap att bygga på.
2. Vi kan aktivt se till att nyskapa natur som förbättrar villkoren för människor i staden, och som ökar förutsättningarna för kretsloppsplanering
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar