Resursdelning som social potential

Att var och en av oss ska äga var sin uppsättning av allting i en värld av begränsade resurser är rakt av korkat. Jag blev glad när jag såg att en ny variant av ett gammalt koncept dykt upp i Malmö: pooling av arbetsverktyg ToolPool, som själva förklarar:

"De flesta människor behöver ju inte t.ex. en vinkelslip så ofta. Och då känns det ju dumt att behöva köpa en, både för plånboken och miljön. Så varför inte dela med varandra?" (även på facebook)

(Som en bonus är ToolPools verktyg dessutom snygga, till skillnad från de flesta vapenliknande hantverkarverktyg som i regel formgivits utifrån patriarkala fantasier.)

ToolPool är ett av många exempel på en växande trend: att hyra, låna och dela resurser istället för att äga dem individuellt. Det är en god tanke som, för att fungera i praktiken, kräver att en del andra saker runt omkring fungerar:

Det måste finnas infrastruktur och kommunikationsvägar som möjliggör matchning mellan behov och utbud av delade resurser.

Systemet måste vara så smidigt att delade resurser är i princip lika lätta att komma åt när de behövs som genom enskilt ägande.

Det måste finnas en organisation för förvaltning av de delade resurserna (i ToolPools fall drivs verktygspoolen av Malmö Järnhandel, en privat aktör).

Det måste finnas en grundläggande tillit och öppenhet mellan aktörerna, det som lånas ut måste återlämnas helt och rent.

I ett traditionellt gemeinschaft-samhälle möjliggjordes resurspooling mellan grannar i närsamhället av att man kände varandra och bodde nära varandra - att låna ut och hjälpa sin granne var självklart, och över tiden jämnade det ut sig. Tjänster innebar "rätt" till gentjänster. Det var socialt och inte formellt - kontraktsmässigt - reglerat.

När gemeinschaft (community) gav vika för gesellschaft (society) försvann i hög grad de gamla strategierna för pooling av resurser. I det moderna samhället har vi också blivit mycket sämre på att dela istället för att var och en av oss ska äga. Trots att det borde vara tvärtom - potentialen för en omfattande resursdelning har kanske aldrig varit större än i dagens städer där vi är både rumsligt och kommunikativt ihopkopplade. Vi skulle kunna dela nästan allt idag. De praktiska förutsättningarna finns där.

Naturligtvis finns det förklaringar till att vi inte poolar mer. Det finns kulturella och sociala hinder. Men framförallt materiella: för marknaden är konsumenters resurspooling ett hinder för att sälja mer prylar. Ju mer vi poolar resurser med varandra desto mindre behöver vi köpa. Av samma skäl har inte heller politiken varit överdrivet intresserad av att stimulera fram ökad resursdelning, det är inget som gynnar tillväxten.

Den stora miljövinsten med resurspooling är uppenbar: en ökad nyttjandegrad på de redan ianspråkstagna resurserna gör det möjligt att minska den totala överanvändningen av resurser. Detta kan illustreras i siffror. En genomsnittlig bil i Sverige körs i medeltal 3,3 mil om dagen (SCB). Med en genomsnittlig hastighet om 50 kilometer i timmen innebär det att den genomsnittliga bilen används i runda tal 40 minuter per dygn. En utnyttjandegrad per fordon på under 3 procent (räknat per sittplats är utnyttjandegraden under 0,6 procent!). Skulle vi bara bli lite bättre på att dela våra bilar med varandra, säg att vi var två familjer om varje bil, och vi därigenom fick upp utnyttjandegraden per bil till 6 procent, då kunde vi rationalisera bort hälften av Sveriges bilflotta på 4,4 miljoner bilar. Ja, det är ett förenklat exempel, men potentialen finns där och är strängt taget ännu större: man brukar räkna med att en enda bilpoolsbil ersätter mellan tolv och femton ägda bilar.

Med resurspooling följer dock inte bara en minskad resursanvändning utan också vinster av annan karaktär som långsiktigt kan vara av precis lika stor betydelse för samhället.

För, avhängigt hur resurspoolingen organiseras, rymmer den också potentialen att förändra våra relationer till varandra, till samhället och till ägandet av ting. Vänjer vi oss vid att dela vissa resurser blir vi också mer öppna för att dela även annat med varandra, mindre intresserade av det enskilda ägandet som manifestation av vårt sociala vara. De delade föremålen blir "sociala objekt" som knyter oss samman på ett sätt som enskilt ägda resurser inte förmår göra.

Ta som exempel ett bibliotek - välfärdsstatens mest klassiska form av resurspooling. Är ett bibliotek bara en samling böcker? Nej det är även en viktig social mötesplats, en interstruktur. Men biblioteket är inte viktigt bara därför att vi kan träffas där utan också därför att vi kan se varandra där. Vi upphör att vara enskilda bokkonsumenter, blir del av en läsrörelse. Också läsandet i sig blir en social handling.

Ett annat exempel, en av mina favoriter, är den innovation för "mobilsamåkning" som föddes i byn Tolg utanför Växjö (Årets landsbyggdsinnovation 2011). Vinsterna med systemet för samåkning, koordinerat via mobiltelefoner och Internet, är inte bara ekonomiska och miljömässiga utan även ökad rörelsefrihet för tidigare rörelsebegränsade grupper (barn, äldre, bilfria), en minskad ensamhet och ökade sociala kontakter som i sin tur genererat många andra samverkansprojekt i socknen. Delade platser och interstrukturer bygger både tillit, sociala kapaciteter och ekonomiska buffertar. Frånvaro av delningskultur, å andra sidan, leder till det omvända beteendet: var och en får klara sig själv - och förväntar sig inte heller något annat. Med Nina Björks ord: "ekonomin producerar inte bara saker utan även tankar och beteenden."

Min resilienshypotes i den här frågan är att en kultur med en hög vana vid och beredskap för resurspooling har en bättre förmåga att framgångsrikt hantera förändringar och omställningar än en miljö som sitter fast i enskilt ägande som norm. Där är den redundanta systemkapacitet som finns tillgänglig för den enskilde betydligt mindre.

I ett "ägandesamhälle" med låg grad av resursdelning är det samtidigt en betydligt mer osäker strategi för den enskilde att aktivt välja att äga mindre då allmänningen i ett sådant samhälle är mer begränsad och det råder en betydligt större osäkerhet kring om det man behöver finns tillgängligt via delade resurser när man behöver det. I ett sådant samhälle blir ägandet ett tvång - inte en frihet.

Här möter vi en aktuell problematik: i takt med att vi får en ökande resursknapphet i den globala ekonomin inträffar en tendens som förstärker ägandesamhällets ägandetvång. I takt med den ökande knappheten väljer grupper och enskilda en taktik som krymper allmänningarna. För att vara säkra på att ha vad man behöver i tider av brist stärker de som har möjligheten till det sin kontroll över knappa resurser. Bevakar dem misstänksamt, monopoliserar dem. Samtidigt som en ökad resursdelning ur ett samhälleligt perspektiv blir allt mer önskvärt och centralt för resiliens.

Återigen: att dela resurser förutsätter att vi kan lita på varandra. För att komma runt en problematik av växande samhällelig misstro kan ökad resursdelning som växer fram från lösningar på kvartersnivå vara en viktig strategi.

Här finns det alltså (tycker åtminstone jag) många intressanta frågor och problem att fundera kring och diskutera i relation till resilienta livsmiljöer, arkitektur och design, som:

Vilka infrastrukturella och institutionella förutsättningar behövs för att underlätta och möjliggöra resurspooling? Vilka av dessa förutsättningar finns/saknas idag?

Vilka resurser är det i praktiken möjligt att dela istället för att äga? Vilka gör störst skillnad ur ett miljöperspektiv?

Ett antagande är att olika resurser bör poolas på olika nivåer och olika nära hemmet, baserat på hur vi använder dom. Hur kan resursdelning underlättas på flera olika nivåer (våningsplan, trapphus, kvarter, stadsdel, stad)?

Hur kan resurspooling organiseras uthålligt och framgångsrikt på lokal nivå (resilienskvarter)? I vilken mån är det fråga om rummets utformning? Går det att tillämpa arkitektur och design för att stimulera ökad resurspooling (kan James Gibsons & affordances vara till hjälp)?