PM 1: ´Shifting Sites´

Hill Kristina (2005) ’Shifting Sites’, Site Matters , Routledge, New York (ss 131-155)

Det sätt på vilket ekologers sätt att förstå mönster och dynamik på, dvs naturens natur har under de senaste decennierna förändrat inte bara ekologin som vetenskap utan haft inflytande på många andra naturvetenskapliga ämnen. 

Ekologins teoretiska utveckling utmanar även arkitekturen och landskapsarkitekturen då hållbarhet som ämne och platsbegreppets innebörd ställts på ända.  Artikeln Shifting Sites av Kristina Hill kretsar kring platsbegreppet och ekologins förhållande till detta begrepp. 

Hill framhåller två fundamental skillnader i sättet att betrakta plats på , det första är geografens, där människan förmåga att urskilja likheter och kontraster avgjort hur gränser upprättats i landskapet, så som till exempel likhet i topografi, likhet i växtsamhällen eller likhet i hävd. Den andra förståelsehorisonten är ekologens, som sedan sjuttiotalet förstår plats utifrån “the non-equilibrium paradigm”, det finns inte längre något sådant som balans eller stabilitet inom levande system, ekologens nya ontologiska förutsättning.

Ordet plats måste också självt rannsakas, och ställas i dess faktiska kontrast till ekologens dynamiska natursyn.  Plats betyder enligt ordboken ett område med väl bestämt läge och begränsad omfattning (ur Norstedt svenska ordbok), men inte bara denna betydelse skiljer sig från ekologens, förståelsen och hanterandet av plats varierar mellan vetenskapliga discipliner och mellan kulturer.

Begreppet plats har också haft skiftande innebörd inom ekologin. Hill framhåller tre stora skiften:

1. ”The spatial scale shift” - från att ha betraktat organismer som avgränsade enheter börjar ekologer betrakta dessa som delar i större systems energiflöden och densiteten av interaktioner blir mätbara och visualiserade medhjälp av grafer. Skalan förskjuts och ett visst område eller rum blir inte längre relevant att studera, utan det är flödet i sig som blir den vetenskapliga frågan.

2. ”The temporal scale shift” - tid var inom ekologin inte en verksam faktor förrän från och med 1970-talet, istället förstod vetenskapen både historia och framtid utifrån  dagens skeenden. Detta kallas inom geologin för lagen om uniformitet.  70-talets ekologer insåg dock i och med det nyvunna systemtänkandet att ekosystem fungerade som ”öppna system” även tidsligt. Det är inte möjligt att förutsäga framtiden utifrån en förståelse av dagens ekologiska processer. Insikten kallas ”The non-equilibrium paradigm” av ekologen Steward Pickett. Forskningen visar istället att det endast går att tala om sannolika utfall av en viss ekologisk händelse, och att arter inte befinner sig i balanserade system, men att deras förmåga att anpassa sig i förhållande till störning, deras sk. resiliens, istället är en viktig komponent i förståelsen av ekosystems utveckling över tid.

3. ”The spatial pattern shift” - förenar ekologins förståelse för system och för tid. Idag använder sig ekologer av begreppet ”shifting mosaics”, där dynamiken inom ett spatialt ramverk studeras. Trots att synsättet kring livsmiljöers dynamik och förändring kvarstår har ekologer upprättat en teori kring hur kartläggning av denna dynamik kan göras. Rumsliga mönster varierar beroende på skala, men det går att över tid studera en plats (en mosaik) och följa dynamiken, dvs varje arts utbredning och beteende, och därav dra sannolika slutsatser om dess framtida utseende. 

Utifrån denna historiska redovisning menar Hill att det inte går att tala om plats på samma sätt som tidigare då hållbarhet och resiliens eftersträvas.  Ekologer har visat att det inte finns något sådant som avgränsningar inom levande system, vaken tidsliga eller rumsliga.  Istället bör gränser ses som kulturella artefakter, och en formgivare eller arkitekt kan utmana dessa genom att söka svar bortom dem.

Frågor som enligt Hill är relevanta att ställa är istället: vilka processer skapar flöden i området där man jobbar, vad kan vara källan till framtida inflytande på en plats och hur kan vi förstå människans roll i ekosystemet utifrån förståelsen av interaktionsnoder och energiflöden? Det finns också en grafisk utmaning och en tvärvetenskaplig utmaning: den förstnämnda är att framställa figurer som pekar på både rumsliga och tidsliga aspekter. Den andra är att urskilja den vetenskapliga metaforen som metafor och inte som en konkret sanning.

Kristina Hill är biträdande professor inom Landscape Architecture Environmental Planning på University of California, Berkeley.