torsdag 31 januari 2013

Föreläsning med Lisa Bomble


Medborarinflytande i kommunala planeringsprocesser

Lisas licuppsats: ”Områdesanalys som deltagandemetod”
(Hon väljer att kalla sin studie områdesanalys då ordet plats (plantsanalys) ofta gör att folk vill prata om till exempel ett torg.)

Hon har gjort 14 djupintervjuer där hon samlade in berättelser från olika invånare i området (detta fall Uddevalla och Lerum). Hon började med öppna och breda frågor som ”Kan du berätta om ditt område?”, ”Vad funkar?”, ”Vad funkar inte?”, ”Vilka är det som klagar här?”, ”Vad handlade den senaste konflikten om här? (gällande stadsplanering)”

Hon jobbade också med triangulering, där man samlar in information från olika källor och jämför resultaten. Finns det något som många pratar om som då känns extra viktigt att undersöka vidare? Ex: är det flera som pratar om kollektivtrafiken?

Det är viktigt att inte luta sig mot eldsjälarna. Då kan det bli en person som talar för 200 andra personer. Lisa menar att om en person, A, rekommenderar dig att prata med B men inte med C, för att C bara klagar, då är det mest intressant att prata med C. B kommer förmodligen att säga samma sak som A.

Hon ställde ”manipulativa” frågor som ”Kan du berätta hur man går dit?” På sättet som personen då beskriver vägen kan man hitta viktiga knutpunkter. Till exempel, du går förbi torget, svänger höger vid teatern…

När man har workshops är det bra att använda stora kartor över området där folk är tillåtna att peka, rita och skriva på kartorna. Ofta hjälper det om man själv börjar med att ringa in något med en tjock penna så att folk inte känner sig rädda för att börja. Man kan till exempel skriva ut var olika aktiviteter sker – en aktivitetskarta.
Ett annat sätt är att låta folk rita en mental karta över ett område. Då kan man också se viktiga knutpunkter, hur långa avstånden upplevs etc.
Man kan också låta dem beskriva områdets karaktär med en bild/fotografi. Lisa gav exempel på en bild som föreställde en grupp ur den afrikanska ursprungsbefolkningen som hade någon form av karneval/dans. En kvinna i Lerum sa att bilden representerade allt som området inte var.

När man tar hand om vad folk säger bör man sedan visa hur man har tolkat den informationen. Lisa menar att input och output måste få mer med varandra att göra.

Medborgarna ska förstå vad de har inflytande över. Arkitekter måste kunna prata mer konkret och kommunicera arkitektur på ett sätt som andra kan förstå. En bra metod är att definiera problemen tillsammans. Ju mer transparens och check-points man kan ha i processen desto bättre.

Lisas 3 nyckelord: Kommunikation, Kunskap och Makt.
Makten ligger i att tolka ett deltagandematerial. Detta gör man som arkitekt frivilligt eller ofrivilligt. Att koka ner informationen ger dig ett privilegie.

Lisa berättar att det är viktigt att se berättelserna i sitt sammanhang. Vad är de boende ute efter för kvaliteter och i vilket sammanhang? Ofta handlar problemen om att få ihop livspusslet. Idag vill vi till exempel inte leva och jobba på samma ställe, och hur får man då ihop livet med transporter, hämta på dagis etc? Lisa menar också att man ska lyssna efter mellanrummen. Genom att se problemen i sitt sammanhang kan man förstå dem på rätt sätt. Om man tar dem ur sitt sammanhang kan tolkningen bli mycket felaktig.

PM 4: Relationerna stad - land, människa - natur

PM:et skrivet av Josefin Rhedin.

Detta PM är baserat på läsning och reflektioner över texter ur antologin "Biologi och bosättning" samt läsning av Lena Falkhedens avhandling "Lokalområdet som strategi för en hållbar stadsutveckling". Utredningsfrågorna det rör sig kring är hur vår relation till ”naturen” och vår natursyn ser ut idag, hur stad förhåller sig till omland i dagens Sverige, hur integration och samband mellan stad och land har förändrats över tid.


Biologi möter samhällsplanering (Per G Berg)


Texten "med biologiskt perspektiv på stadsplanering" (Per G Berg) går igenom ekosystemens basuppbyggnad och funktioner och relaterar dem till människans sätt att organisera sig i samhällen och städer. Författaren utgår från fem grundläggande livsvillkor i natur och kultur:
1. möjligheten att försörja sig (näring, metabolism)
2. att klara sin styrning (cybernetik, biologisk infrastruktur)
3. att kunna reproducera sig (arv, reproduktion, socialisering)
4. att hävda sina gränser
5. att ändamålsenligt anpassa sig till förändringar (adaption, evolution eller effektivare bruk av befintliga resurser)

Ekosystemens styrning sker genom nätverk, hierarkier och symbioser. För att ett ekosystem ska kunna klara av förändringar krävs att förändringarna sker i en takt som naturens anpassninsmekanismer klarar av. Går det för snabbt kollapsar hela systemet. Går det å andra sidan för långsamt kan det stagnera och bli sämre på att hantera förändringar när de uppstår.

Författaren drar hela tiden paralleller till den mänskliga kulturens uppbyggnad, tex att för långsamma förändringar kan få oss att bli fientliga mot allting som är främmande.

Han talar också om människans biologiska behov, och hur våra sinnen är konstruerade. I det moderna samhället har vi inte möjlighet att använda alla våra sinnens fulla potential menar han. Kroppens naturliga vilja till rörelse, hur vi uppfattar ljud, ljus och lukter har betydelse för vårt välmående.

Hur kan vi planera för att tala till alla våra sinnen och mänskliga behov? I vilken grad hinner det postindustriella samhället ta hänsyn till människans fysiologiska konstitution?

Han talar om behovet av flocken och avskildheten, och om skillnaden i hur vi upplever tid, när den blir något vi räknar ner och vill förkorta (linjär tid) och när den upplevs som livskvalitet och vi inte bryr oss om hur lång tid vi spenderar (cirkulär tid).

Han menar att vi med hjälp av planering måste se till att våra resor och de miljöer och arbeten vi befinner oss i i våra vardagsliv görs till sådana platser att vi upplever att de är meningsfulla och ingår i vår cirkulära tidsuppfattning.

Berg menar att vi måste inkludera systembiologi i vår planering. Han diskuterar begreppet ekoteknik som bygger på kunskaper om organismer och deras samverkan med sin omgivning. Denna används för att bättre kunna följa miljöhälsan (miljödiagnostik) och i processer för efektiv rening av luft, vatten och mark (miljöterapi). Den svåraste ekotekniken är miljöbygge eftersom det ställer höga krav på systemanalytisk kunskap och förmågan att integrera olika kunskaper och erfarenheter.

För att få en uthållig stadsplanering menar han att vi behöver en balans mellan
- planering
- marknad
- självorganisering

Vi måste hitta en förståelse för alla de behov som finns i ett område och sedan försöka uppnå en balans i systemet som helhet. Alla relevanta variabler måste vägas mot varandra för att mönsteroptimeras. Detta är motsatsen till att optimera varje enskild enhet för sig.

Om "Det stadsekologiska hjulet" (Bo Sundström): Talar om den danska modellen som kallas "det stadsekologiska hjulet". Grundbulten i modellen är att åstadkomma konkreta exempel genom bra demonstrationsprojekt. Väsentligt för denna modell är att förändringar skall
- ske på flera nivåer samtidigt
- inom en rad olika områden
- under medverkan av många aktörer

Systemekologi (Folke Günther)


Numera har man börjat använda begreppet biosfären för att beskriva det världsomfattande nätverk av beroenden och reglermekanismer som finns mellan jordens organismer och deras omgivning.


Günther går igenom ekosystemens självorganiserande förmåga (sid 115) Ekosystem är funktionella enheter som inte nödvändigtvis sammanfaller med geografiska enheter. Tex kan en bit av ekosystemet "skogen" sträcka sig in i ekosystemet "sjön" och vice versa. Ekosystem utvecklas spontant efter vissa grundläggande mönster. Detta kallas "succession" och innebär en effektivisering av exergin (den användbara delen av energin), en materialeffektivisering och en ökad systemsamverkan.

Ju fler "uppgifter" eller arter och beroenden som byggs in i ekosystemet, desto lättare kan det ta hand om det "spill" från outnyttjade exergikällor som uppkommer vid olika omvandlingsprocesser. En större diversitet innebär dessutom en bättre förmåga att hantera störningar från omvärlden. De arter som gör störst nytta för set system de är beroende av som helhet har störst chans att överleva.

Günther går också igenom innebörden av cykliska materialflöden en funktion som kännetecknar alla levande system. Dessa flöden inkluderar en materialeffektivisering. Det betyder att råvaror som endast finns i begränsad mängd inom systemet förhindras från att läcka ut.

Han tar upp dagens problematik med att vi inom flera materialcykler har gått in och rubbat systemet så mycket att råvarorna inte längre återförs till systemet. Ett exempel på detta är den moderna hanteringen av fosforcykeln, som helt och hållet blivit rubbad eftersom vi imorterar mat från långa avstånd, och inte för tillbaka avfallet och fosforn till den plats där den utvanns. Detta leder till en utarmning i ena änden och en övergödning i den andra.

När vi skapar lösningar måste vi konstruera kaskadkopplingar, dvs låta komponenterna koppla till varandra i så många steg som möjligt för att göra ekosystemet mer robust. Tex är det mer effektivt med kedjan matrester > höns/grisar> kompost än att gå direkt från matrester>kompost. Detta hänger ihop med förmågan att ta tillvara på exergin.

I den sista delen av texten går Günther igenom vad han tänker sig som en lösning på problematiken med överanvändning av resurser: en ruralisering av staden.

Denna ruralisering innebär en gles tätbebyggelse. Günther tänker sig att man genom gradvis omställning av befintliga system i staden skulle flytta ut all ny bebyggelse och etablera som små sammanhängande ekobyenheter i utkanten av staden. Istället för att fortsätta rusta upp all ohållbar avloppsinfrastruktur skulle systemet alltmer öppnas upp och göras självförsörjande. Tex genom lokal och öppen avloppsvattenrening och dagvattenhantering. Urinseparering, rötningsanläggningar som producerar biogas, växtbarriärer som tar upp överskottsnäring, lokala odlingar, våtmarker och bäckar skulle bli naturliga inslag i den allt glesare stadsbebyggelsen. Günther menar att den ultimata storleken för självförsörjande enheter är ca 200 personer. Dessa, menar han, ska ha koppling till andra likadana enheter och dela på service som vård och skolor osv.

Resursflödens teori och praktik
Staden har mest att vinna på att förstärka de kaskadkopplade processerna tidiga steg. Genom att hushålla med vatten energi och förädlade produkter. Återbuk, reparation och underhåll får särskilt stor betydelse i tät bebyggelse eftersom det är brist på växter jord och mikroorganismer där som kan sköta jobbet. För stora avfallsvolymer lämpar sig, enligt författarna till detta kapitel, stora nät och biologisk omvandling i stor skala bäst.

I stadens periferi och i glesbygden finns motiv och kapacitet att istället utföra en mer komplett källsortering. Kaskadkopplingarna kan tillåtas gå hela vägen till molekylär återvinning och vidare in i landskapets näringsväv. I dessa områden blir det heller inte lika viktigt att hushålla med energi och material så länge den är förnybar och återgår till marken igen utan onödigt långa transporter.

Grönplanering (Eivor Bucht)


Nordeuropa har en tradition av att vörda och dyrka naturen, och natur har länge varit ett naturligt inslag i våra städer. Här utvecklades den offentliga parken som ett stadsbyggnadselement. Från sekelskiftet mellan 1800 och 1900tal började en trend av naturkonsumenter, att överklassen reste till natur för att uppleva den. För de övriga klasserna var natur vid denna tid och enda fram till ca 40 talet fortfarande en nödvändighet för försörjningen, även inne i tätorter. Höns/grisar och potatisland ingick i försörjningen även för arbetare.

Under 50-60 talet övergår den agrara (grönsaks)trädgården till att bli en arkitektonisk prydnadsträdgård.

Från 60 talet och framåt blir gemene man naturkonsumenter, och all natur kring städerna är något som besöks för nöjes skull, och riktar sig till tydliga målgrupper. Lekplatser osv. Naturen som kuliss.

Samtidigt bär vi fortfarande (och myndigheter och lagar är anpassade efter detta) på en nostalgisk romantiserad bild av naturen så som den användes på 40 talet i Astrid Lindgrens värld. Vi har en museal syn på natur, där viss natur ska bevaras exakt som den är och skyddas från människor. Detta skapar vissa blinda fläckar i planeringen.

Bucht tar upp Ian Mc Hay och hans bok "design with nature" som en förebild.

Sammanfattningsvis:
1. Vi behöver anpassa exploateringen till de befintliga förutsättningarna i naturen (på den platsen vi verkar i). Här har vi en lång tradition och mycket kunskap att bygga på.
2. Vi kan aktivt se till att nyskapa natur som förbättrar villkoren för människor i staden, och som ökar förutsättningarna för kretsloppsplanering

tisdag 15 januari 2013

Platsbegreppet som resiliensstrategi

Detta är en kommentar till Annas PM. Texten blev för lång för att godkännas som kommentar av bloggverktyget så jag lägger det som en egen post istället.

Tack för en bra text. Detta är mina mycket preliminära – och utsträckta – funderingar.

Jag kan tänka mig att att begreppet plats, som lyfts i texten, i dess vidare innebörder både som ”avgränsat område” och som en dynamiskt föränderlig förtätning av relationer, beroenden och flöden av resurser (materia, energi, ordning, information), kommer visa sig ha en mycket stor relevans för definitionen av resiliens. Det gör det särskilt viktigt att veta vilka ställningstaganden det innebär att välja ett eller annat synsätt på ”plats”. Hur ska vi tala med varandra om plats? Vad kommer vi fortsättningsvis mena när vi säger plats? Kan olika sorters platstänkande användas för att generera olika strategier för resilient design?

Min tolkning av din tolkning: Kristina Hill beskriver hur vår förståelse av ”platsen” förändrats i riktning mot ”flöden”. Tre stora skiften har fört oss från naturgeografens perspektiv: avläsbara gränser i landskapet, till “the non-equilibrium paradigm”. Platsen ses nu som bestående av ständigt föränderliga flöden och tillfälliga interaktionsnoder. Gränserna är i första hand kulturella artefakter som en systemmedveten formgivare/arkitekt kan/måste överskrida. Ur det perspektivet bör därför huvudfrågan vid vår utformning av ”platser” idag lyda: vilka större flöden påverkar de lokala processer som ger form åt en plats? Vilka beroenden vilar den här platsen på? Vilka ”näringsvävar” ingår den i? Kort sagt, att följa trådarna ut åt alla håll och låta deras spår generera principerna för formgivningen av ”platsen”.

Det låter förnuftigt. Och krävande.

Men jag intresserar mig ändå för den gamla traditionella gränsen. Har den verkligen spelat ut sin roll? Är den verkligen ett rent rundningsmärke för kraftfulla energiströmmar? Är relationer allt? Bör den avgränsade platsen som metafor verkligen ersättas av att vi tänker på interaktionsnoder istället? Eller har tanken på gränsen också något att ge oss ur ett resiliensperspektiv?

Om vi tittar på karaktären hos ekosystem tycker jag mig tydligt kunna se att gränser är lika fundamentala i dessa system som komplexa näringsvävar och kaskadrelationer är. Varje delsystem inom ekosystemet har sina gränser. Gränserna kan rentav ses som ekosystemens mest grundläggande förutsättning. Utan den skyddande atmosfärens avgränsning mot den kosmiska strålningen vore inte livet på jorden möjligt. Utan den enskilda cellens möjligheter att upprätthålla en skillnad mellan insida och utsida vore inte flercelliga organismer möjliga... Avgränsningar är allt! Särskilt i dynamiska och föränderliga systemkontexter.

Kan man betrakta den enskilda cellen som en plats? Jag tycker att dess sätt att organisera sina gränser är särskilt intresant eftersom de är så tydligt semipermeabla – halvgenomsläppliga. De tillåter att vätskor rör sig genom cellväggarna, men gränsen släpper samtidigt inte in alla de partiklar som vätskorna bär med sig. Det är gränser som är perfekt utformade för att ”mediera cellens relationer” till en konstant skiftande omgivning – på cellens villkor. Ett recept för resiliens.

Det är avgränsningarna i kroppen och i batteriet som ger systemets delar en handlingspotential, medan ett system utan gränser snart når en jämvikt där alla delar av systemet är lika ljumna och lika oanvändbara. Total entropi.

En plats är inte möjlig utan avgränsningar i någon form. Hävdar vi, om än bara rent diskursivt, att avgränsningarna inte finns eller inte spelar någon roll, då förnekar vi också platsen dess möjligheter att existera. På ett plan är det vad som har skett (eller successivt sker) i globaliseringens tidsålder då de ekonomiska processerna har ”slätat ut rummet”: alla meningsbärande avgränsningar försvinner och därmed försvinner förutsättningarna för platserna att överleva.

Successivt omvandlas olika delar av världen med en unik historia, karaktär, identitet, kultur och natur till generiska standarkopior i världshandelssystemets öppna fält. Flygplatser och shoppingallerior är förebilden: förväxlingsbara och reproducerbara i oändlighet. Detta har naturligtvis fött reaktioner, inom arkitekturen i form av rörelsen för ”placemaking”. Som jag menar till viss del kan ses som en strategi för resilienta stadsdelar.

Vad jag tror att jag är på väg till är att platsbegreppet i en framgångsrik resiliensstrategi kanske bör ha dubbla utgångspunkter:

a) Att å ena sidan, upplyst av ekologernas dynamiska ontologier, kartlägga platsens ”temporala och spatiala” beroenden och relationer i flera dimensioner (med dimensioner menar jag metaboliska processer, energiflöden, materialflöden, sociala relationer mm).

b) Att å andra sidan, som ett svar på denna kartläggning understödja formerandet av semipermeabla gränser, som utan att fixera eller låsa, definierar och avgränsar platsen, gör det möjligt att ”mediera” dess metabolism och omvärldsrelationer för att upprätta en kapacitetsskapande gradient mellan insida och utsida.

Använder vi på det här viset ”platsbildandet” som en strategi för resilienta system och delsystem bör vi kanske även vidga metaforen och begagna platsbegreppet inom andra fält... Jag har just börjat skriva ett kommande inlägg om lokala betalningsmedel, som i sin kärna skulle kunna beskrivas just som en strategi för att skapa avgränsade rum – ”platser” – i en alltmer sammankopplad och gränslös världsekonomi.

Intressant ur ett resiliensperspektiv kan vara både att betrakta de lokala betalningsmedlen som definitioner av ”platser” i ett landskap som utgörs av valutaområden, och att iakta hur upprättandet av de här platserna i valutalandskapet stärker resiliensen. I ”Resilience”(Zolli & Healy) finns ett kapitel om den Schweisiska parallellvalutan WIR som sedan 1929 fungerat som ett komplement till schweizerfrancen. I tider av ekonomisk turbulens när likviditeten och finansialiseringsförutsättningarna i den ”reguljära” ekonomin försämrats har användningen av WIR vuxit, medan den fört en mer tynande tillvaro under högkonjunkturer. Den parallella valutan upptar alltså en plats i ekonomin som har kunnat variera kraftigt med behovet, dess rum har krympt och vuxit - och just därför har den kunnat fungera som en buffert för den Schweisiska ekonomin. Den avgränsade ”platsen” vid sidan av de stora valutaområdena ökar resiliensen.

Kontenta: Som några preliminära idéer till mönster vill jag härmed kasta fram "Platsskapande" och "SemipermeablaGränser".

söndag 13 januari 2013

Förändringar på kvartersnivå testas i Köpenhamn


I Köpenhamn arbetar kommunens stadsbyggnadskontor, Center för bydesign , med tre typer av upprustningsprojekt:
 1. Bygningsfornyelse- fastighetsrenoveringar som ett sätt för staden att nå det uppsatta målet om att bli CO2- neutralt år 2025.
2. Gårdhaver- varje år rustas 12 nya innergårdar i staden
 3. Områdefornyelse- förnyelse av utsatta områden. I flera av projekten sker detta på kvartersnivå.

Områdefornyelse
Skt. Kjeds Kvarter är ett av stadens kvarter som genomgått en sk. områdesfornyelse och blev i och med denna stadens första klimatkarré, klimatkvarter på svenska. Här sammanfaller Köpenhamns kommuns mål för klimatanpassning med mål för att förbättra boendemiljön i utsatta områden.
Center för bydesign har utlyst en tävling där gränserna utmanas för vad ett kvarter och dess boenden, brukare och ägare i samarbete med kommunen kan bidra med för att nå ett gemensamt klimatmål.  De kvarter som får bli sk. Klimatkvarter får alltså i samarbete med kommunen hjälp att genomföra förändringar.

Läs mer om tävlingen och om Köpenhamns första klimatkvarter Skt Kjelds Kvarter här: http://www.klimakvarter.dk

måndag 7 januari 2013

Urban Metabolism

Här pratar Anna Maria Orru om bland annat urban metabolism.

http://www.youtube.com/watch?v=S5rRdrevvr4

PM 1: ´Shifting Sites´

Hill Kristina (2005) ’Shifting Sites’, Site Matters , Routledge, New York (ss 131-155)

Det sätt på vilket ekologers sätt att förstå mönster och dynamik på, dvs naturens natur har under de senaste decennierna förändrat inte bara ekologin som vetenskap utan haft inflytande på många andra naturvetenskapliga ämnen. 

Ekologins teoretiska utveckling utmanar även arkitekturen och landskapsarkitekturen då hållbarhet som ämne och platsbegreppets innebörd ställts på ända.  Artikeln Shifting Sites av Kristina Hill kretsar kring platsbegreppet och ekologins förhållande till detta begrepp. 

Hill framhåller två fundamental skillnader i sättet att betrakta plats på , det första är geografens, där människan förmåga att urskilja likheter och kontraster avgjort hur gränser upprättats i landskapet, så som till exempel likhet i topografi, likhet i växtsamhällen eller likhet i hävd. Den andra förståelsehorisonten är ekologens, som sedan sjuttiotalet förstår plats utifrån “the non-equilibrium paradigm”, det finns inte längre något sådant som balans eller stabilitet inom levande system, ekologens nya ontologiska förutsättning.

Ordet plats måste också självt rannsakas, och ställas i dess faktiska kontrast till ekologens dynamiska natursyn.  Plats betyder enligt ordboken ett område med väl bestämt läge och begränsad omfattning (ur Norstedt svenska ordbok), men inte bara denna betydelse skiljer sig från ekologens, förståelsen och hanterandet av plats varierar mellan vetenskapliga discipliner och mellan kulturer.

Begreppet plats har också haft skiftande innebörd inom ekologin. Hill framhåller tre stora skiften:

1. ”The spatial scale shift” - från att ha betraktat organismer som avgränsade enheter börjar ekologer betrakta dessa som delar i större systems energiflöden och densiteten av interaktioner blir mätbara och visualiserade medhjälp av grafer. Skalan förskjuts och ett visst område eller rum blir inte längre relevant att studera, utan det är flödet i sig som blir den vetenskapliga frågan.

2. ”The temporal scale shift” - tid var inom ekologin inte en verksam faktor förrän från och med 1970-talet, istället förstod vetenskapen både historia och framtid utifrån  dagens skeenden. Detta kallas inom geologin för lagen om uniformitet.  70-talets ekologer insåg dock i och med det nyvunna systemtänkandet att ekosystem fungerade som ”öppna system” även tidsligt. Det är inte möjligt att förutsäga framtiden utifrån en förståelse av dagens ekologiska processer. Insikten kallas ”The non-equilibrium paradigm” av ekologen Steward Pickett. Forskningen visar istället att det endast går att tala om sannolika utfall av en viss ekologisk händelse, och att arter inte befinner sig i balanserade system, men att deras förmåga att anpassa sig i förhållande till störning, deras sk. resiliens, istället är en viktig komponent i förståelsen av ekosystems utveckling över tid.

3. ”The spatial pattern shift” - förenar ekologins förståelse för system och för tid. Idag använder sig ekologer av begreppet ”shifting mosaics”, där dynamiken inom ett spatialt ramverk studeras. Trots att synsättet kring livsmiljöers dynamik och förändring kvarstår har ekologer upprättat en teori kring hur kartläggning av denna dynamik kan göras. Rumsliga mönster varierar beroende på skala, men det går att över tid studera en plats (en mosaik) och följa dynamiken, dvs varje arts utbredning och beteende, och därav dra sannolika slutsatser om dess framtida utseende. 

Utifrån denna historiska redovisning menar Hill att det inte går att tala om plats på samma sätt som tidigare då hållbarhet och resiliens eftersträvas.  Ekologer har visat att det inte finns något sådant som avgränsningar inom levande system, vaken tidsliga eller rumsliga.  Istället bör gränser ses som kulturella artefakter, och en formgivare eller arkitekt kan utmana dessa genom att söka svar bortom dem.

Frågor som enligt Hill är relevanta att ställa är istället: vilka processer skapar flöden i området där man jobbar, vad kan vara källan till framtida inflytande på en plats och hur kan vi förstå människans roll i ekosystemet utifrån förståelsen av interaktionsnoder och energiflöden? Det finns också en grafisk utmaning och en tvärvetenskaplig utmaning: den förstnämnda är att framställa figurer som pekar på både rumsliga och tidsliga aspekter. Den andra är att urskilja den vetenskapliga metaforen som metafor och inte som en konkret sanning.

Kristina Hill är biträdande professor inom Landscape Architecture Environmental Planning på University of California, Berkeley.

onsdag 2 januari 2013

Resursdelning som social potential

Att var och en av oss ska äga var sin uppsättning av allting i en värld av begränsade resurser är rakt av korkat. Jag blev glad när jag såg att en ny variant av ett gammalt koncept dykt upp i Malmö: pooling av arbetsverktyg ToolPool, som själva förklarar:
"De flesta människor behöver ju inte t.ex. en vinkelslip så ofta. Och då känns det ju dumt att behöva köpa en, både för plånboken och miljön. Så varför inte dela med varandra?" (även på facebook)
(Som en bonus är ToolPools verktyg dessutom snygga, till skillnad från de flesta vapenliknande hantverkarverktyg som i regel formgivits utifrån patriarkala fantasier.)

ToolPool är ett av många exempel på en växande trend: att hyra, låna och dela resurser istället för att äga dem individuellt. Det är en god tanke som, för att fungera i praktiken, kräver att en del andra saker runt omkring fungerar:

  • Det måste finnas infrastruktur och kommunikationsvägar som möjliggör matchning mellan behov och utbud av delade resurser.
  • Systemet måste vara så smidigt att delade resurser är i princip lika lätta att komma åt när de behövs som genom enskilt ägande.
  • Det måste finnas en organisation för förvaltning av de delade resurserna (i ToolPools fall drivs verktygspoolen av Malmö Järnhandel, en privat aktör).
  • Det måste finnas en grundläggande tillit och öppenhet mellan aktörerna, det som lånas ut måste återlämnas helt och rent.

  • I ett traditionellt gemeinschaft-samhälle möjliggjordes resurspooling mellan grannar i närsamhället av att man kände varandra och bodde nära varandra - att låna ut och hjälpa sin granne var självklart, och över tiden jämnade det ut sig. Tjänster innebar "rätt" till gentjänster. Det var socialt och inte formellt - kontraktsmässigt - reglerat.

    När gemeinschaft (community) gav vika för gesellschaft (society) försvann i hög grad de gamla strategierna för pooling av resurser. I det moderna samhället har vi också blivit mycket sämre på att dela istället för att var och en av oss ska äga. Trots att det borde vara tvärtom - potentialen för en omfattande resursdelning har kanske aldrig varit större än i dagens städer där vi är både rumsligt och kommunikativt ihopkopplade. Vi skulle kunna dela nästan allt idag. De praktiska förutsättningarna finns där.

    Naturligtvis finns det förklaringar till att vi inte poolar mer. Det finns kulturella och sociala hinder. Men framförallt materiella: för marknaden är konsumenters resurspooling ett hinder för att sälja mer prylar. Ju mer vi poolar resurser med varandra desto mindre behöver vi köpa. Av samma skäl har inte heller politiken varit överdrivet intresserad av att stimulera fram ökad resursdelning, det är inget som gynnar tillväxten.

    Den stora miljövinsten med resurspooling är uppenbar: en ökad nyttjandegrad på de redan ianspråkstagna resurserna gör det möjligt att minska den totala överanvändningen av resurser. Detta kan illustreras i siffror. En genomsnittlig bil i Sverige körs i medeltal 3,3 mil om dagen (SCB). Med en genomsnittlig hastighet om 50 kilometer i timmen innebär det att den genomsnittliga bilen används i runda tal 40 minuter per dygn. En utnyttjandegrad per fordon på under 3 procent (räknat per sittplats är utnyttjandegraden under 0,6 procent!). Skulle vi bara bli lite bättre på att dela våra bilar med varandra, säg att vi var två familjer om varje bil, och vi därigenom fick upp utnyttjandegraden per bil till 6 procent, då kunde vi rationalisera bort hälften av Sveriges bilflotta på 4,4 miljoner bilar. Ja, det är ett förenklat exempel, men potentialen finns där och är strängt taget ännu större: man brukar räkna med att en enda bilpoolsbil ersätter mellan tolv och femton ägda bilar.

    Med resurspooling följer dock inte bara en minskad resursanvändning utan också vinster av annan karaktär som långsiktigt kan vara av precis lika stor betydelse för samhället.

    För, avhängigt hur resurspoolingen organiseras, rymmer den också potentialen att förändra våra relationer till varandra, till samhället och till ägandet av ting. Vänjer vi oss vid att dela vissa resurser blir vi också mer öppna för att dela även annat med varandra, mindre intresserade av det enskilda ägandet som manifestation av vårt sociala vara. De delade föremålen blir "sociala objekt" som knyter oss samman på ett sätt som enskilt ägda resurser inte förmår göra.

    Ta som exempel ett bibliotek - välfärdsstatens mest klassiska form av resurspooling. Är ett bibliotek bara en samling böcker? Nej det är även en viktig social mötesplats, en interstruktur. Men biblioteket är inte viktigt bara därför att vi kan träffas där utan också därför att vi kan se varandra där. Vi upphör att vara enskilda bokkonsumenter, blir del av en läsrörelse. Också läsandet i sig blir en social handling.

    Ett annat exempel, en av mina favoriter, är den innovation för "mobilsamåkning" som föddes i byn Tolg utanför Växjö (Årets landsbyggdsinnovation 2011). Vinsterna med systemet för samåkning, koordinerat via mobiltelefoner och Internet, är inte bara ekonomiska och miljömässiga utan även ökad rörelsefrihet för tidigare rörelsebegränsade grupper (barn, äldre, bilfria), en minskad ensamhet och ökade sociala kontakter som i sin tur genererat många andra samverkansprojekt i socknen. Delade platser och interstrukturer bygger både tillit, sociala kapaciteter och ekonomiska buffertar. Frånvaro av delningskultur, å andra sidan, leder till det omvända beteendet: var och en får klara sig själv - och förväntar sig inte heller något annat. Med Nina Björks ord: "ekonomin producerar inte bara saker utan även tankar och beteenden."

    Min resilienshypotes i den här frågan är att en kultur med en hög vana vid och beredskap för resurspooling har en bättre förmåga att framgångsrikt hantera förändringar och omställningar än en miljö som sitter fast i enskilt ägande som norm. Där är den redundanta systemkapacitet som finns tillgänglig för den enskilde betydligt mindre.

    I ett "ägandesamhälle" med låg grad av resursdelning är det samtidigt en betydligt mer osäker strategi för den enskilde att aktivt välja att äga mindre då allmänningen i ett sådant samhälle är mer begränsad och det råder en betydligt större osäkerhet kring om det man behöver finns tillgängligt via delade resurser när man behöver det. I ett sådant samhälle blir ägandet ett tvång - inte en frihet.

    Här möter vi en aktuell problematik: i takt med att vi får en ökande resursknapphet i den globala ekonomin inträffar en tendens som förstärker ägandesamhällets ägandetvång. I takt med den ökande knappheten väljer grupper och enskilda en taktik som krymper allmänningarna. För att vara säkra på att ha vad man behöver i tider av brist stärker de som har möjligheten till det sin kontroll över knappa resurser. Bevakar dem misstänksamt, monopoliserar dem. Samtidigt som en ökad resursdelning ur ett samhälleligt perspektiv blir allt mer önskvärt och centralt för resiliens.

    Återigen: att dela resurser förutsätter att vi kan lita på varandra. För att komma runt en problematik av växande samhällelig misstro kan ökad resursdelning som växer fram från lösningar på kvartersnivå vara en viktig strategi.

    Här finns det alltså (tycker åtminstone jag) många intressanta frågor och problem att fundera kring och diskutera i relation till resilienta livsmiljöer, arkitektur och design, som:

  • Vilka infrastrukturella och institutionella förutsättningar behövs för att underlätta och möjliggöra resurspooling? Vilka av dessa förutsättningar finns/saknas idag?
  • Vilka resurser är det i praktiken möjligt att dela istället för att äga? Vilka gör störst skillnad ur ett miljöperspektiv?
  • Ett antagande är att olika resurser bör poolas på olika nivåer och olika nära hemmet, baserat på hur vi använder dom. Hur kan resursdelning underlättas på flera olika nivåer (våningsplan, trapphus, kvarter, stadsdel, stad)?
  • Hur kan resurspooling organiseras uthålligt och framgångsrikt på lokal nivå (resilienskvarter)? I vilken mån är det fråga om rummets utformning? Går det att tillämpa arkitektur och design för att stimulera ökad resurspooling (kan James Gibsons & affordances vara till hjälp)?